MAJAMAJAMAJA

i tisdags blev jag utelåst.
i förrgår blev jag nerskvätt av en bil.
i går sprang jag 8 km.
i morse tappade jag en sportbh i toaletten.

livet är fullt av överraskingar.

jag har under mitt liv, sedan jag lämnade mammas trygga hem, bott i fem lägenheter. under denna tid har jag lyckats låsa mig ute tre gånger. det är en bedrift – ur en positiv synvinkel alltså. med min klantighet och glömska förvånas jag själv över att detta inte skett fler gånger. min helvetes-jävla-skit-debut skedde i umeå... och jag vill till mitt försvar faktiskt påstå att dörren och låsanordningen liksom är som gjord för att man ska låsa sig ute. det var nämligen en sådan dörr som låser sig själv när man stänger den. har man då bara tänkt att rusa ner till tvättstugan (som i mitt fall) och glömmer nycklarna så är det kört. jag räddades den gången av en bekant med nycklar.
gång två var här i göteborg, i majorna. den här gången vet jag bara att jag var full, klockan var tidigt en söndagsmorgon och jag grät floder, och trodde att livet var slut, när jag insåg fakta. jag fick helt enkelt väcka en granne några kvarter bort som hade extranyckel.
idag fick var vara med om gång tre. trött efter en lång arbetsdag och äntligen hemkommen knappar jag vant in portkoden. den funkar inte. jag knappar igen, och igen. och IGEN. vid det här laget börjar jag känna en panikkänsla sakta sprida sig genom kroppen. jag famlar efter mina nycklar i jackan, ber till gud att jag (trots att jag redan visste svaret) tog “rätt” nyckelknippa med mig. men icke. där nere i fickan hittar jag endast tre skramlande nycklar varav en går till postboxen och de två andra till lägenhetsdörren. lite mer panik. började ringa till alla grannar, ingen svarar. jag lyckas helt enkelt låsa mig ute utan att en enda granne av fem är hemma. börjar här bli akut kissnödig, det börjar blåsa och mitt tålamod liksom morrar i mig. ringer poseidon (bostadsbolaget) och förklarar mitt ganska akuta problem. jag kan höra hur tanten (eller damen för all del) i luren fnissar inom sig, medans hon lugnt förklarar att hon inget kan göra. de som har koden gick nämligen hem vid fyra. med andra ord missade jag dem med en kvart. en kvart! hennes tips: du får helt enkelt vänta tills någon granne dyker upp.
javisst, vänta. jag kan vänta. det är inte så att jag snart både kissar ner mig och fryser ihjäl. samt att försäsongens första träning snart äger rum. nej, jag väntar. de är lugnt.
börjar i ren panik dra och slita i dörren. kanske, kanske kan man dra sönder den. ser andra sidan av mynten och inser att det kan bli dyrt. väntar lite mer. känner mig ensammast i världen. svär över “byta-kod-vid-jämna-mellanrum-principen”. just i jävla-helvetes-röv-ramsan uppenbarar sig plötsligt gud för mig. gud, eller en granne. jag liksom svävar mot han, knäpper mina händer och utbrister: “åhhh tack för att du kommer hem”. grannen (eller gud) tittar på mig. jag anar en viss osäkerhet i blicken. ja, han undrade ju med all säkerhet varför jag skuttade av glädje inför hans hemkomst. “ja.. alltså.. jag är utelåst”. han ler lite och låser upp. leendet sa mest: pucko! ta med nycklarna nästa gång!

väl inne i mitt varma hem efter 1,5 timmes utelåsning inser jag att jag aldrig vill vara med om detta igen. tre gånger räcker. gott och väl.

man kan nästan tro att hyséns 50-årsfest tog knäcken på mig, men så är icke fallet. snarare är de så att dagarna är fullspäckade och att bloggen liksom hamnar i skymundan. det är synd, för det innebär ju att jag glömmer bort vad som har hänt när jag väl sätter mig framför datorn för att underhålla er – min trogna skara läsare.
semestern från fotbollen gör mig gott och det var inte med förtjusning jag igår mottog följande sms: "tjejer, vi smygstartar försäsongen. ses tisdag kl 18.00 i skatås".
happ, det var det livet!
kalla kvällar i snöblandat regn längs löpspåren. mjölksyra, träningsvärk och smärta. det är vad som följer i ca tre månader. det blir åttonde året i rad jag utsätter mig för detta på elitnivå. jag skulle inte argumentera emot om någon väljer att idiotförklara mig. men det är ju faktiskt så, att när man i mars/april tar första staplande steget på gräsplanen, har glömt allt som hänt innan...

igår var jag på glenn hyséns 50-årskalas – det var en mycket sjuk tillställning som tyvärr måste gå under kategorin "hemlighetsstämplad". lägenheten var proppfull med människor, alkoholen flödade och kändis efter kändis rullade in. kvällens stjärna var ändå sveriges svar på Carlos Valderrama som gled in strax efter vårt gäng. frillan var på plats och även en "fest"-t-shirt med texten "hellre en kråka i näsan än en skata i sängen". han valde antagligen mellan den och den med texten "idag får 107 svenskar gonorré" – men kom fram till att den senare va lite väl magstark. det blir inte sämre av att jag råkade kliva in på toaletten när Valderrama stod och kissade...
iallafall – grattis glenn! de är ingen tvekan om att du är en folkkär profil.


Valderrama!

någonstanns inom mig kommer jag alltid gilla fredagar - oavsett om jag jobbar kontorstider eller inte. imorgon infaller då ännu en sådan fre-dag. värmländsk som jag är så vill jag mena att fre-dag = frid-dag. fantastiskt!
och det är faktiskt så att denna helg kan komma att bli alldeles fantastisk, iallafall om man är fotbollsintresserad. på lördag spelas en jävligt avgörande match i damallsvenskan (linköping-umeå) och på söndag avgörs herrallsvenskan med ifk-aik på gamla ullevi. göteborg kommer fullständigt koka om det blir sm-guld, vilket jag gärna ser att det blir! skulle aik ta hem det säger jag som ulf lundell: skyll på stjärnorna. heja blåvitt!!

utöver detta så kommer mamma på besök på söndag, i lagom tid så att jag precis missar att gå på guldmatchen (ja, jag hade biljett). men vad är fotboll när man får sånt finbesök?

konsten att dissekera en grillad kyckling är egentligen ganska enkel. man sliter och drar och gräver och kladdar. jag är inte i närheten av att vara vegetarian men just i denna stund skulle jag mycket väl kunna konvertera. vad som får mig att känna så? kycklinghuvudet. no more words. det äcklar mig. jag försökte ignorera det. fortsatte slita och dra, för att få ut mesta möjliga av inköpet. men så plötsligt råkar min hand nudda vid den grillade näbben. det va som att den jäveln bet mig i en sista dödskramp. när första chocken lagt sig slängde jag skiten. nog för att jag är snål i studenttider – men när kycklingen ger mig mördarblicken offrar jag gärna en eller två bitar kött.

helt plötsligt tog fotbollsäsongen slut. inga fasta träningstider och inga matcher varje helg. det känns både tomt och skönt. skönt för att man får känna att man faktiskt har ett liv, där inte varje kväll är uppbokad. tomt för att man är van just det livet. rastlösheten på kvällarna liksom smyger sig på... men som med allt så vänjer man sig fortare än man tror. när november har passerat och man har fått styra över sina kvällar i drygt en månad så kommer december och rutinerna tillbaks – då kommer man längta tillbaks... till rastlösheten!

jag hoppas ni följer mina krönikor på www.matchplus.se

baksmällan och lyckoruset efter det allsvenska avancemanget har lagt sig och jag är redo att börja blogga igen! den allra färskaste nyheten i mitt ganska inrutade liv är när jag häromdagen var ytterst nära att elda upp mtt hår. jag lyckades med att doppa mitt ner 1/4 av mitt hår i ett stearinljus. det värsta var egentligen inte att jag gjorde det, utan att jag inte märkte det. jag minns hur jag hörde ett fräsande ljud, men jag reagerade inte nämnvärt. fräsandet tilltog och tillslut skrek malin: "ditt hår brinner!!!!!!"
jag vill inte påstå att jag har några synliga ärr efter händelsen, men var säkerligen sekunder ifrån. hemska bilder hann flasha förbi, jag tror nämligen inte att jag passar särskilt bra i snaggat! jag skulle helt enkelt vilja jämföra detta med en nära-döden-upplevelse. det värsta är dock att ingen är förvånad. dock tror jag ni är förvånade över att det var ganska länge sedan jag senast klantade till det!

en annan nyhet är att min debutkrönika i MATCH nu finns att hämta i alla sveriges stadiumbutiker.

visdomstandshelvetet gör mig galen! den får fan bestämma sig snart.

ni som känner mig vet att min koordination inte är vad den borde vara. och till råga på det så är jag ju dessutom ganska klantig och klumpig. tänk er då mig på en yogalektion. ja precis, yoga! det var nämligen det som jitex bk ägnade sig åt i tisdags. när yogainstruktören introducerade en av de viktigare delar inom yoga, andningstekniken (pranayama), då bröt jag ihop - för första gången. det roliga var ju inte att det fanns en andningsteknik, utan hur den genomförs. tänk er, 20 fotbollspelare sittandes med korslagda ben, med händerna i i bedjande läge, i en fullkomligt tyst sal. där intruktören beskriver hur andningen går till, där man ska andas ut med stängd mun. alla blundar, och koncentrerar sig. det var då, då jag kände att bristningsgränsen var nära. precis då, när hon började yogaandas. tänk er darth vader "I am your father", det väsandet.. .

vad som sedan följde är en egen historia. det var betydligt jobbigare än vad jag trodde, och det var betydligt svettigare. att jag fick kramp i vaderna två gånger och dessutom fastnade i mig själv, jag tror det var i krigaren, säger ju en del. då är jag ju inte den som är stelast heller, snarare tvärtom. om jag ska dra en slutsats av min debut inom yoga så var det spännande, men inget jag kommer ägna mitt liv åt. jag är dock fruktansvärt glad att vi hade just yoga och inte "dans och balett", som det så fint stod på tavlan när vi kom in i lokalen. det fick mig att kallsvettas...

efter en bottennotering i min besöksstatistik har jag nu beslutat att börja blogga igen. men det är också så att detta är en näst intill inplanerad aktivitet i kalendern - mitt schema just nu ger helt enkelt inte utrymme för spontana blogginlägg! dessutom är jag för stressad för att notera potentiella händelser som skulle kunna fylla ut denna ack så magra sida. för att ge ett exempel så bokade jag idag in dusch hemma efter träningen - allt för att kunna raka benen innan mina medmänniskor börjar tveka över mitt kön, och innan jag kan fläta håret under armarna. det är en tidsfråga.

för övrigt så är storhandling något som här inte existerar, här heter det "fan-smöret-är-slut-jag-köper-det-under-de-där-5-minuterna-efter-jobbet-och-innan-vagnen-går-handling". städning? jo först när jag får simma i dammråttor eller när soppåsen själv kryper ut. bio? middag på stan? fika? äh, glöm det!

nog för att jag överdriver en smula (som alltid), men jajo, jag har det lite stressigt för tillfället. men inte är jag bitter, det är ju självvalt med både studier (praktik) och fotboll. och dessutom har jag all anledning att le dagarna igenom (vilket jag också gör). det kallas kärlek.

hur vet du att du har svininfluensan?
- du blir pig!

- aha! grymt!

- nej, nu har vi pratat e-nöff om det här!

- haha de är ju svinkul ju!

- ja det är ett kul-ting vi har hittat på...

- det är ju fantastiskt hur man kan knorra till det!

i spårvagn nummer 7 mot tynnered hände idag en rad saker som jag nu tänker redogöra för er.

punkt ett kallar jag för "chockartad klimakteriesvettning".
denna svettattack började redan någonstanns vid centralen, då jag minuterna innan klivit ut från kontoret efter 6 timmar i luftkonditionering. jag hade njutit om det inte var så att jag var klädd för ett äkta göteborskt regnväder. med skinnjackan under armen och fotbollsbagen på axeln fick jag därför en smärre chock då den 25-gradiga solen stekte utanför dörren. svettdropparna börja sakta bildas och smyga sig nedför ryggraden, fötterna bildade små pölar i skorna och luggen klibbade i pannan. min irritationsnivå låg på 8 av 10. nivån nådde sin kulmen då jag steg på spårvagn 7. temperaturen där inne gjorde att jag så smått började längta in i en bastu!

punkt två eller "finsk 80-talsklädd tant är vilse i göteborg".
vid brunnsparken kliver plötsligt påskkärringens 80-talsvariant på vagnen. med gröna, fotriktiga tretorn stövlar, röda sockor, långkjol i cerise och röd fleecejacka (frusen?) stegade hon bestämt fram mot chauffören medans hon skrek som om det brann "går den här vagnen till högsbo", "hallå", "högsboooooo" (med finsk brytning - icke att förglömma). hon slog sig sedan ner till höger om mig och hennes förtvivlan visste inga gränser - hon var mycket vilse - och mycket orolig. men det visade sig finnas en och annan medmänniska på vagnen som tillrättavisade henne och med klartext förklarade hur och var hon skulle av. skönt tänkte jag, som i min svettpöl bara önskade lugn och ro. men den finska tanten gav sig liksom inte. hennes gälla röst ekade genom spårvagnen under hela resan, trots att hon raggat upp en 15-årig emotjej som lovade att följa henne till huset.

punkt tre "när jag såg döden i blåögat".
två hållplatser innan jag brukar byta från vagn till buss kallas sahlgrenska, av den enkla anledningen att sahlgrenska sjukhuset ligger just där. man blir ju sällan förvånad om 50% av människorna som kliver på och av där på något sätt är sjuka, men denna gång fångade en gammal gubbe min blick. han darrade som ett asplöv, han hade en vit slang från näsan - han såg helt enkelt ut att vara närmare döden än någon annan på vagnen. bredvid honom gick, vad jag förmodar, hans fru. jag såg ganska snart att fruns sikte var inställt på min plats (som också råkade vara just handikapplatsen), självklart beslutade jag mig för att stå så att stackarn fick sitta istället. när jag reste mig upp och skulle passera honom så tog hans plötsligt ett krampaktigt tag i min arm. sen tittade han på mig från 1 dm avstånd med sina vattniga gråblå ögon. hans öppande läpparna som han ville säga något, men stängde dem igen för att samla saliv. "jag har blivit dödsdömd" säger han då. jag blev så chockad av vad han sa och vad han sa till just mig så ur min egen mun kom inte ett pip. "jo, det är sant" sa han sen, och tog ett stadigare tag om min arm. resterande del av resan slutade jag svettas och stod still och tänkte på min egna reaktion. inget sa jag, inget! men vad säger man? "jag beklagar", "ojdå", "ha ett bra liv det sista", "sköt om dig", "jahaaaa", "stackars dig".. inget känns liksom bra. min tystnad kanske i efterhand var det bästa?

        
pia sundhage?                          en tantperuk?