MAJAMAJAMAJA

träningar som äger rum på lördag förmiddag har och kommer antagligen aldrig finnas på min "gilla"-lista, om vi ska prata facebook-termer.
dagens träning skulle enligt ryktet innehålla pulkaåkning. jag tolkade detta som "ha-roligt-med-laget-istället-för-träning". den inbakade träningen trodde jag per automatik var att gå upp för backen när man tagit sig ner. det är ju vanliga fall den enda anledningen till att man bara åker 4 åk istället för 34...
men jag feltolkade i vanlig ordning, och det blev jag varse om när jag kom dit och insåg att min klädsel kanske inte riktigt var avsedd för backlöpning. stora pulsiga vindbyxor och snowjoggings.
vindbyxorna gjorde jag mig av med ganska omgående, vilket innebar att jag endast bar ett par lite för stora långkalsonger (ni vet det goa hänget i röven). ovanpå dom hade jag ett par uppdragna fotbollsstrumpor. mitt största problem, det som inte heller gick att göra något år, var snowjoggingsen. för ändamålet (som jag trodde var pulkaåk och snölek) måste jag erkänna att mer fotriktig kan man inte bli. men nu när ändåmålet var att faktiskt löpa och hoppa och träna i backen, så kändes det allt mer fel med mitt skoval. lägg där till att dom inte heller var knäppa, eftersom kardborrarna blev snöiga och vägrade fastna.

"gilla" läget.

10 mars 2003 – det är senast jag (kan minnas) att jag tränade/spelade fotboll på en grusplan. jag har dessutom inget gott minne från detta tillfälle. en förlust med mallbacken mot team strömmen med 7–1 i en träningsmatch...
sju år sen alltså. sen jag skrapade knän med följd av grusiga, blodiga köttsår. sen jag halkade runt på en isig, stenhård plan eller varför inte en blöt, lerig plan? jag minns än hur man liksom undvek att nicka, för det resulterade ofta i ett kilo sten i ögonen. bara en sån sak. rysningar.
trots allt detta, om tre dagar ska jag entra gruset igen. i nio veckor ska jag halka, alternativt slira omkring och förbanna mig över underlaget. det spelar ingen roll om man försöker försköna det hela med argument som: "man blir starkare psykiskt" eller "de kan faktiskt va helt okej".
nej, nej, nej. det är inte okej.



efter en snabb jämförelse finns det faktiskt inget som lockar med bilden till höger...

23:e januari var som ni vet en lite jobbig dag i mitt liv. den 25... en sjuk dag. på ett negativt sätt alltså.

för det första var det en måndag, bara det. sen var det första dagen på jobbet efter datakraschen. dessutom en ganska viktig jobbdag, av flera skäl. med allt detta i åtanke passade jag lägligt nog på att försova mig. inte en lite snoozeförsovning på 10 min inte, nej utan 45 min! när jag vaknade med panikkänslan i kroppen famlade jag trött efter mobilen för att få svar på hur allvarlig min försovning egentligen var. men hittade inte mobilen. vände upp och ner på hela sängen, insåg att den inte var där och gav mig ner på golvet. utan linser, kröp jag efter golvet, för att sedan finna mobilen, ca 2 m från sängen..
gjorde mig iordning i rekordfart och sminkade mina tårögda ögon som fortfarande vid det här laget knappt gick att öppna. sprang sen ner till bussen som skulle gå från mölndal till centralen klockan åtta. när jag kommer ner inser jag att jag trots allt är lite tidig och kollar om det möjligen går några fler bussar in mot centrum. jajemen! 753:an 07.56. 2 minuter. gud är med mig (tänkte jag, glatt ovetande om vad som komma skulle..). 2 minuter senare dyker det upp en buss som jag (antar.. och då menar jag antar) är 753:an. kollar inte ens vad de står, jag frös, ville bara in. 17 minuters färd framför mig.
satt och halvsov när jag efter 17 minuter senare kollar mobilen och inser att jag borde va framme i stan. kollar mig omkring, runt om mig finns inget som liknar gbg central. jag är mitt i ett bostadsområde, på en höjd, någonstanns där jag aldrig varit förut. en känsla av fel, fel, fel uppenbarar sig inom mig.. men jag har hoppet kvar och konstaterar att vi nog är lite sena bara... men icke.. 20 minuter senare glider bussen in i mölnlycke centrum.
happ, bara hamnat ca 1,3 mil åt fel håll... åkt buss i 40 minuter. vill gråta. hatar mölnlycke.
vid det här laget börjar min hunger och kaffeabstinens dessutom yttra sig, det fick busschauffören på 601 mot göteborg, heden erfara.
klockan nio rullar jag in vid heden, efter en timmes nöjestripp i buss.
förmår mig inte ens att berätta om hur dagen förflöt, ni kan säkert själva räkna ut hur den var när det startade såhär...

alla har vi kanske varit med om att ens dator helt plötsligt en dag slutar fungera, utan förvarning liksom. vid en sån händelse försvinner (om man har otur) allt som finns på datorn. ett jävla lyxproblem, kan tyckas. men bilder är till exempel en sån sak som i dagens moderna samhälle oftast bara finns i människors datorer, inte i fotoalbum. det kan inte ersättas. det med säkerligen mycket annat (skit?) som man samlar i sin kära ägodel.
en gång har jag varit med om detta. när mitt "andra liv" plötsligt börjar om från noll och raderar all historik. det var nog 2003 nån gång, då jag fortfarande hade david beckham som skrivbordsbakgrund. jag grät.
och något som irriterar mig mer än något annat än just dataproblem. den där pirrande känslan i kroppen, känslan som framkallar ilska och som får mig att vilja kasta datajäveln genom fönstret (riktigt så långt har jag inte gått, än).
idag den 23 januari 2010, kan jag vinka farväl åt, inte bar,a en utan två, datorer. samtidigt. hur fan är det möjligt?
igår kväll efter en fullt fungerade dag på jobbet tackade min mac för sig med att inte ens starta. vad som hördes var endast ett sista dödsflämtan. just där och då kände jag mig ändå lugn, den har ju liksom inte krånglat en enda gång på snart två år... idag vill den fortfarande inte vakna och jag börjar så smått inse att allt som finns på den kan gå förlorat. och här pratar vi inte lite bilder från diverse fester. nej, utan allt arbete jag någonsin gjort, såväl som i skolan som på praktik och jobb. allt.
försökte då med dator nummer två, även kallad pc:n. där hade jag ett litet problem med internet explorer, som vägrade... nu har även denna dator tackat för sig och vägrar att ens starta.
är detta en protest från mina datorer? tycker de illa om mig? har jag inte vårdat dom väl?

oavsett.
STARTA NU FÖR I HELVETE.

2010 har inte börjat i bloggens tecken, det kan både jag och ni läsare konstatera.

jag har en förmåga att stöta på speciella människor, eller snarare, speciella människor söker sig till mig. för att nämna några så känner ni trogna läsare säkert till elsy eller varför inte indiern rakesh...
på senaste tid har jag "råkat ut för" ytterligare två.

tiggande tant:
påväg hem från träning, ganska frusen och ganska trött, skulle jag byta från spårvagn till buss vid marklandsgatan. till min fasa var det 15 minuters väntetid (med andra ord hade jag precis missat bussen). jag suckade, insåg fakta och slog mig ner i busskuren. strax därefter kommer en mycket gammal och mycket ranglig (bästa ordet för att beskriva henne) tant mot mig.
– har du möjligtsvis en tia att undvara?
visst, tio kronor. nog för att folk brukar tigga just där, och nog för att jag sällan har kronor på mig. men en tant är en tant och tio kronor fick hon. vad jag inte insåg i stunden då jag gav henne den värdefulla pengen var att mina följande 15 minuter i livet skulle bli stunden så jag och "tiggande tanten" kom varandra närmare in på livet.
jag fick ganska snabbt information om vart de där tio kronorna skulle gå – till en öl från ICA. happ, tänkte jag. en gåva till alkolismen.
tiggande tanten förstod sin chans att få prata ut och gav mig sin alldeles egna livshistoria. den innefattade bland annat papegojor, polisen, alkohol, barn, spårvagnkontrollanter, hundar, katter och ja, det mesta. lägg där till att tiggande tanten vid ett flertal gånger brast ut i gråt under samtalet. just i de stunderna hade jag lite svårt att hantera min reaktion... skulle jag klappa om tanten och trösta? skulle jag dra ett skämt och få henne att sluta gråta? jag nickade mest instämmande och svarade "mm" eller jaa..". typiskt reaktion av "nu-är-jag-inte-riktigt-bekväm-i-situationen-känslan".

snabbt över till möte nummer två, som inföll igår.

före detta brottsling, nu tv-"stjärna":
besökte igår frölunda sportlife för ett gympass. efter min uppvärmning körde jag överkropp och under set tre i bicepscurl hör jag plöstligt en röst bakom mig:
– det där ser bra ut...
nog för att jag reagerade på att någon överhuvudtaget kommenterar min träning, men det jag allra mest reagerade på var rösten. jag kände igen den. vänder mig om och står plötsligt öga mot öga med en före detta tungt kriminell. hur vet jag då detta? jo, mannen i fråga var nämligen med i tv-programmet "inlåst" som 2009 sändes i tv3. han är väl, så vitt jag vet, den av "mentorerna" i programmet som satte mest avtryck.
det hela resulterade i att jag fick en kortare lektion i styrketräning, eller snarare, kroppsbyggning... vilket inte riktigt är vad jag ägnar mig åt. men tack för tipsen, martin!

denna helg har gått i fotbollens tecken – på flera sätt!
i fredags började isenta cup i stenungssund.. något som tydligen är otroligt viktigt (kan säkert jämföras med prestigen på nattcupen i torsby). för mig var det bara – ja just de, en cup.
senast jag spelade inomhuscup måste ha varit någon gång -03, med andra ord, ganska längesen. men jag fick tillslut ordning på såväl armar som ben...
idag var det slutspel och vi tog oss till final där vi vann mot stångenäs (?) med 2–1. skön känsla. skön debut i vallens färger. nu i efterhand värker det i alla kroppens leder och muskler. men jag ser det som värt.
gonatt.

slitna och måttligt bakis tänkte jag och min älskling avsluta årets första dag med ett skönt och romantiskt bad. hennes första kommentar vid mitt förslag var "men vafan, hur ska vi få plats där?". optimisten inom mig tog över och jag var fullt övertygad om att vi skulle lösa detta lyxproblem. jag är ju trots allt överrörlig, eller hur var det nu...
när väl badvattnet var upptappat gjorde vi försök ett. försiktigt började oron här smyga sig fram i mitt inre... jag insåg liksom att mitt badkar är ungefär 1 m långt och att jag och anna tillsammans är 3,48 m. försök ett – misslyckat.
det hela slutade med att vi satt tvärsöver badkaret, bredvid varandra, med benen vinglandes utanför. känslan var inte romantisk. det var "åka-buss-känsla". eller möjligen "se-på-tv-läge". i ett försök med att göra det bekvämare för mig la jag upp mina ben på toalettstolen. så där satt vi i ett halvljummet badkar, jag i närkontakt med toan, inte tittandes på varandra – utan på ytterdörren och min trasiga porttelefon. "romantiskt".
vi insåg ungefär då hur det hela måste se ut och bröt bokstavligt talat ihop. skrattade i en kvart.
när vi i stort sett var beredda att ge upp, gav vi det ett nytt försök och lyckades på något vis hitta ett sätt som båda accepterade (vilket därmed inte betyder att vi satt skönt). där jag förövrigt vilade huvudet mot vattenkranen.
jag skulle avsluta det hela med att sätta ord på mina känslor: "du gör mig alldeles hög. ungefär som sju citodon".
vi bröt ihop igen.

min årskrönika brukar sin vana trogen innehålla vad jag minns från året. jag minns ofta inte så mycket och det kan resultera i att viktiga saker faller bort och oviktiga saker framhålls.

januari 2009 känns som en sådan månad där jag inte fanns. vad fan gjorde jag i januari? vi skiter helt enkelt i den och går vidare till den olycksbringande månaden februari. den började bra när jag fick tag i en praktikplats på MATCH. sedan gick det utför... först lyckades jag krossa min lilltå genom att sparka in en tillbringare i väggen. strax därefter skadade jag knäet på den fördömda “frejaplan” (där jag även som ni kanske minns drog mitt vadben ur led 2008). när sorgen börjat lägga sig påbörjade jag mitt examensarbete i skolan. jag minns än idag hur jag timmarna före inlämning skrev så fingrarna blödde och tårarna rann av trötthet. jag svor mer än ofta över mitt ben som i stort sett var stelopererat i  ortosen, dessutom jag jag ett starkt minne av en urinvägsinfektion som inte riktigt gick över. jag hatar hädanefter februari.
i slutet mars flyttade jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen. min nya hem var beläget i västra frölunda. vi lämnar mars där, den känns lite som januari. i april firade jag påsk hemma i torsby. jag, mamma och ella gick påskkärringar till allas glädje (?). jag och mamma såg snarare ut som horor men historien blir inte sämre för det. jag fyllde även år, som jag brukar göra i april. denna gång – meningslösa 23. veckan efter gjorde jag journalistdebut i MATCH. det var nervöst och det var kul.
i maj lämnade min älsklingskatt sally jordelivet och gjorde smulan sällskap i katthimlen. strax därefter blev jag yatzyberoende och spelade emot mig själv i snitt tolv ggr per dag. jag vann varje gång. utvecklade en form av schizofreni.
kicki gjorde besök en helg, och den helgen går antagligen till historien. för att sammanfatta den väldigt kort så var innehållet ungefär detta: vin, nivå, drinkar, handelspuben, galen tysk, skräckfilmsrymning, polisen, bakfylla, vattenmelon, folköl, sprit i bag-in-box, dragshow, naturkompaniet, bakfylla.
i månadsskiftet maj/juni stod jag öga mot öga med ett av mina större problemlösningar under året. en fågelfamilj, som bodde ovanför balkongen. inte nog med att de störde mitt liv med ett jävla pipande dygnet runt... de var ju dessutom söta. döda eller inte döda? det var frågan. problemet löstes utav sig själv då ungarna en dag blev tillräckligt stora för att pröva sina vingar. så att säga.
i juni tog min yngsta bror studenten. jag var hemma på en snabbvisit i torsby för att fira detta. jag var stolt och mycket lycklig. och dessutom jävulskt avundsjuk. hade jag inte haft förstånd så hade jag antagligen svept en hela och gjort dem sällskap på flaket.
under denna korta vistelse i byn spelades även en film in, en film som inte är offentlig. den innehåller ett dansuppträdande där jag är cher och kicki är meatloaf. det är en fantastisk film. och jag är halvnaken.
månaden efter, alltså i juli, var det dags för den årliga semestern från fotbollen. jag tillbringade denna i torsby. meningen var att jag skulle (precis som 2008) jobba ihjäl mig under tre veckor, men verkligheten blev en annan. jag insjuknade i den värsta jävla magsjuka jag upplevt under mina 23 år. jag sket och spydde under en hel vecka, gick ner fyra kilo och kom tillbaks till träningsuppstarten som ett vrak. ett vrak.
trots detta lyckades jag, ytterligare en gång, göra comeback på fotbollsplanen. känslan är skön, när man efter otaliga timmar på gymmet åter igen kan sparka på en boll.
några liter cocosolja senare tog augusti sin början. jag fick ett efterlängtat besök av carina, som jag lärde känna under min tid i sunnanå. självklart innehöll vistelsen alkohol. detta besök var nog också det enda jag gläds åt i augusti.
en gammal vän från torsby och högstadietiden lämnade oss i en tragisk olycka. jag tänker på dig ofta mattias, på din familj och nära vänner. alla minnen lever kvar i mig och det kommer de alltid göra. du har fått mig, precis som många andra, att leva i nuet. dina ord har aldrig varit starkare än nu.
i slutet av månaden borde jag ringt pia sundhage, för på en äng i östra göteborg fann jag hennes hår. att just det håret någon månad senare totalförstördes under en gräsklippning är en annan historia. är pia flintskallig nu?
för första gången i mitt liv upplevde jag en hjärnskakning. oturen fortsatte förfölja mig i min fotbollskarriär. jag vägrade länge inse att det var just en hjärnskakning, men yrsel och illamående gjorde att jag tillslut lämnade vit flagg.
under september började svininfluensahysterin att ta fart. grymt sa vissa, andra tyckte man blev pig...
för första gången i mitt liv prövade jag yoga. den är något som borde passa mig med tanke på min överrörlighet. men koordinationen sa sitt och jag var nog snarare en katastrof än en succé på yoga-mattan. andningen kommer jag dock aldrig glömma. eller när jag fastnade i mig själv i “krigaren”...
det roligaste under denna månad var när jitex gick upp i allsvenskan. jag har förut varit med att åka ur densamma. detta var betydligt festligare. firandet som sedan ägde rum minns jag bara delar av, men det gör detsamma. jag var nog antagligen i mitt esse. det vet nog snarare ifk göteborg, hard rock eller park lane mer om...
hösten började och den startade med stormsteg, jag blev krönikör. med armarna i kors sa jag precis vad jag tyckte och tänkte, denna gång för hela sverige. jag var även på glenn hyséns 50–årsfest. det är en historia i sig.
november var ungefär som februari, jag hatar hädanefter november också. inte nog med att man är deprimerad under denna månad varje år. 2009 lyckades jag bli utelåst, rejält. och, inte att förglömma, jag hade mensvärk i fem dagar. jag är sällan arg, men då var jag arg. jag känner en bitterhet än idag över dessa fem dagar (av smärta) i mitt liv.  
december. nyligen alltså. nu i stort sett.
jag har för det första inte haft någon julkänsla överhuvudtaget. jag har mest upplevt stress, press och frasen “det är mycket nu” har inte dykt upp bara en gång under denna månad. i mitten av månaden började iallafall saker se ljusare ut. jag tog examen från min utbildning, fick jobb kort därefter och valde att spela för vallen nästa år. check.
nu sitter jag här på årets sista dag och trots vissa missöden (som alltid) så var 2009 ett ganska okej år. många motgångar men också många framgångar. det känns lite såhär faktiskt, att 2010 börjar livet. på riktigt alltså.

nu väntar nyårsfirande med mensvärk och sveriges största vagel.
men så är jag väldigt kär. så det gör inget.

–25
man kan ju säga att jag lämnade torsby i rättan tid! dock saknar jag snön, här är det mest grått och isigt.
resan hit då? jag förstår om ni är nyfikna. jag slapp sitta i ett zoo som på tågresan, men däremot så var bussen från helt jävla proppfull (kan bero på hockeymatchen?). det innebar att jag fick sitta inklämd mot fönstret (kanske för att passageraren bredvid fyllde ut 1,5 säte). det var inte det enda. han pratade högt, han pratade mycket och han snarkade. jag frös, höll på att tappa linsen, brände upp min vänsterfot mot elementet och var obotligt kissnödig (han var svår att väcka...). orkar inte ens gå in på detaljerna, men aldrig mer buss!

vad detta inlägg kommer innehålla har ni med all säkerhet läst förut. ja menar, juldagarna i torsby brukar i regel se ungefär likadana ut. oavsett så ska jag såklart ge er en bild av hur gårdagen förflöt (det jag minns alltså).

kvällen startade runt sju hos elize, som i år fick äran att hålla i festen. hur nöjd hon är över det idag vet jag inte. vinet hinkades upp i mycket stora mängder, iallafall för mig. julklappar byttes och jag fick mig en festmåltidsbok på norska (!). efter diverse sång, dans, mycket avancerad korttagning och skobråk så var det dags att bege sig mot torsby och björnidet. så vitt jag minns stod jag inte i någon kö detta år heller och vad som sedan skedde på själva idet, det har jag bara vaga minnen av. men det gör inget, för jag vet nog ungefär hur det var ändå. väl hemma väckte jag såväl mamma som ella och levde runt en stund. avslutade juldagen med att doppa prinskorvar i vitlöksås. kalaserade rejält på dessa.

enligt kicki var jag, utan att någon blir förvånad, "fullast på stället". med det i tanken borde jag må sämre än vad jag faktiskt gör idag. tröttheten, ett svullet knä och en blåslagen arm är det som påminner mig om ännu en hård juldag i torsby.

förövrigt så är det galet mycket snö här.

igår hade jag och mamma uppesittarkväll med vin, glögg och julskinka. idag väcktes jag klockan sju av en lätt exalterad sexåring. det var tidigt. det är tidigt.
lite kaffe och sunes jul. och nu väntar "årets längsta dag".
som säkert min mobiladressbok upptäckte igår så fylle sms:ade jag er god jul, men jag passar även på att önska detsamma här på bloggen.

GOD JUL.
njut av maten (men inte för mycket). njut av supen (men inte för mycket). njut av dagen.
själv ska jag jobba inatt...

igår
mamma:"ja får töcker svarta hårstrå som växer ovanför läppen"
jag: "jamen för fan mamma jag har ju en hel mustasch"
mormor: "ja, men de ska du ha du maja"
jag: "???"

idag
gerd: "men maja, gud se svart du är ovanför mun. har du töcken väldi mustasch!"
jag: "ja..."

nog för att jag är mycket väl medveten om att man inte väljer sina gener. jag har ärvt pappas hårighet (tack pappa). och den innefattar såväl ihopväxta ögonbryn som mustasch och manliga ben. men inte visste jag att den är så tydlig som jag nu inom loppet av två dagar fått erfara...
hade jag varit fjorton hade jag antagligen gråtandes, bredsladdat in i badrummet, grepat rakhyveln och rakat bort pälsen. nu ser jag det mer som en kompensation för min obefintliga överläpp.

"härliga värmeland.
värmland ja älsker däj"

i all stress på senaste tiden har jag i stort sett glömt bort att julen står för dörren. julstämningen har liksom inte infunnit sig. det kan förståss bero på min obefintliga pyntning. jag köpte en julstjärna på ica maxi, sen ställde jag den på köksbordet, och pyntet var fullbordat. egentligen hade jag ju velat ha julstakar, stjärnor, tomtar och glitter. precis som det ska va. julstjärnan har helt enkelt inte fått det att pirra i magen inför julen.

i söndags bokade jag iallafall min hemresebiljett till torsby. när jag sen kollar bokningen på mailen är det särskilt en sak som fångar min blick "plats nära djur". jag har bokat en plats nära djur. kan man ens det? när vill man? ja, alltså. de som faktiskt äger ett djur väljer naturligtvis dessa platser, men jag?
och ja, nog fick jag sitta nära djur. hundar, katter och gud vet allt. en "städmoppshund" stirrade på mig under hela resan och en pudel ville gärna dela säte. det jamades, gnyddes, fräsdes och skälldes. jag ångrade bittert att jag inte köpt nya hörlurar till min ipod.

men till torsby kom jag och kallt är det. gårdagskvällen innehöll rödvin och "poker" hos mormor. idag ska jag besöka systemet och förbereda inför juldagen. den där kvällen varje år ni vet, som alltid slutar i katastrof – på ett eller annat sätt.

men först, julafton. och det är imorrn. det är sjukt. s-j-u-k-t.


"plats nära djur".


jag och mitt lilla hjärta.

iklädd min nya spetsklänning (!) sitter jag nu med en snus under läppen och ler belåtet. julklapparna ligger inslagna i en ikea-påse, packningen börjar formas och musiken fyller rummet.
det är tre dagar till julafton, imorgon åker jag mot de värmländska skogarna och saker börjar äntligen falla på plats. idag var dagen D.
– jag har fått jobb.
1 januari 2010 börjar resan på något riktigt spännande. en resa där jag får kombinera precis det jag älskar; att skriva och att formge. när resan dessutom innehåller en stor portion fotboll så kan det knappast bli bättre.
– jag har valt fotbollslag.
i år fick jag vara med om att gå upp i allsvenskan med jitex. det var bland det roligaste jag varit med om. nu lämnar jag jitex och önskar dem all lycka. jag kommer istället representera vallen i div 2. lägger jag ner? nej, inte i min värld. jag har valt med hjärtat och hjärnan. det är ett steg tillbaka, men kan bli två steg framåt.

jag är lättad.
och ser fram emot 2010.