10 mars 2003 – det är senast jag (kan minnas) att jag tränade/spelade fotboll på en grusplan. jag har dessutom inget gott minne från detta tillfälle. en förlust med mallbacken mot team strömmen med 7–1 i en träningsmatch...
sju år sen alltså. sen jag skrapade knän med följd av grusiga, blodiga köttsår. sen jag halkade runt på en isig, stenhård plan eller varför inte en blöt, lerig plan? jag minns än hur man liksom undvek att nicka, för det resulterade ofta i ett kilo sten i ögonen. bara en sån sak. rysningar.
trots allt detta, om tre dagar ska jag entra gruset igen. i nio veckor ska jag halka, alternativt slira omkring och förbanna mig över underlaget. det spelar ingen roll om man försöker försköna det hela med argument som: "man blir starkare psykiskt" eller "de kan faktiskt va helt okej".
nej, nej, nej. det är inte okej.



efter en snabb jämförelse finns det faktiskt inget som lockar med bilden till höger...

23:e januari var som ni vet en lite jobbig dag i mitt liv. den 25... en sjuk dag. på ett negativt sätt alltså.

för det första var det en måndag, bara det. sen var det första dagen på jobbet efter datakraschen. dessutom en ganska viktig jobbdag, av flera skäl. med allt detta i åtanke passade jag lägligt nog på att försova mig. inte en lite snoozeförsovning på 10 min inte, nej utan 45 min! när jag vaknade med panikkänslan i kroppen famlade jag trött efter mobilen för att få svar på hur allvarlig min försovning egentligen var. men hittade inte mobilen. vände upp och ner på hela sängen, insåg att den inte var där och gav mig ner på golvet. utan linser, kröp jag efter golvet, för att sedan finna mobilen, ca 2 m från sängen..
gjorde mig iordning i rekordfart och sminkade mina tårögda ögon som fortfarande vid det här laget knappt gick att öppna. sprang sen ner till bussen som skulle gå från mölndal till centralen klockan åtta. när jag kommer ner inser jag att jag trots allt är lite tidig och kollar om det möjligen går några fler bussar in mot centrum. jajemen! 753:an 07.56. 2 minuter. gud är med mig (tänkte jag, glatt ovetande om vad som komma skulle..). 2 minuter senare dyker det upp en buss som jag (antar.. och då menar jag antar) är 753:an. kollar inte ens vad de står, jag frös, ville bara in. 17 minuters färd framför mig.
satt och halvsov när jag efter 17 minuter senare kollar mobilen och inser att jag borde va framme i stan. kollar mig omkring, runt om mig finns inget som liknar gbg central. jag är mitt i ett bostadsområde, på en höjd, någonstanns där jag aldrig varit förut. en känsla av fel, fel, fel uppenbarar sig inom mig.. men jag har hoppet kvar och konstaterar att vi nog är lite sena bara... men icke.. 20 minuter senare glider bussen in i mölnlycke centrum.
happ, bara hamnat ca 1,3 mil åt fel håll... åkt buss i 40 minuter. vill gråta. hatar mölnlycke.
vid det här laget börjar min hunger och kaffeabstinens dessutom yttra sig, det fick busschauffören på 601 mot göteborg, heden erfara.
klockan nio rullar jag in vid heden, efter en timmes nöjestripp i buss.
förmår mig inte ens att berätta om hur dagen förflöt, ni kan säkert själva räkna ut hur den var när det startade såhär...

alla har vi kanske varit med om att ens dator helt plötsligt en dag slutar fungera, utan förvarning liksom. vid en sån händelse försvinner (om man har otur) allt som finns på datorn. ett jävla lyxproblem, kan tyckas. men bilder är till exempel en sån sak som i dagens moderna samhälle oftast bara finns i människors datorer, inte i fotoalbum. det kan inte ersättas. det med säkerligen mycket annat (skit?) som man samlar i sin kära ägodel.
en gång har jag varit med om detta. när mitt "andra liv" plötsligt börjar om från noll och raderar all historik. det var nog 2003 nån gång, då jag fortfarande hade david beckham som skrivbordsbakgrund. jag grät.
och något som irriterar mig mer än något annat än just dataproblem. den där pirrande känslan i kroppen, känslan som framkallar ilska och som får mig att vilja kasta datajäveln genom fönstret (riktigt så långt har jag inte gått, än).
idag den 23 januari 2010, kan jag vinka farväl åt, inte bar,a en utan två, datorer. samtidigt. hur fan är det möjligt?
igår kväll efter en fullt fungerade dag på jobbet tackade min mac för sig med att inte ens starta. vad som hördes var endast ett sista dödsflämtan. just där och då kände jag mig ändå lugn, den har ju liksom inte krånglat en enda gång på snart två år... idag vill den fortfarande inte vakna och jag börjar så smått inse att allt som finns på den kan gå förlorat. och här pratar vi inte lite bilder från diverse fester. nej, utan allt arbete jag någonsin gjort, såväl som i skolan som på praktik och jobb. allt.
försökte då med dator nummer två, även kallad pc:n. där hade jag ett litet problem med internet explorer, som vägrade... nu har även denna dator tackat för sig och vägrar att ens starta.
är detta en protest från mina datorer? tycker de illa om mig? har jag inte vårdat dom väl?

oavsett.
STARTA NU FÖR I HELVETE.

2010 har inte börjat i bloggens tecken, det kan både jag och ni läsare konstatera.

jag har en förmåga att stöta på speciella människor, eller snarare, speciella människor söker sig till mig. för att nämna några så känner ni trogna läsare säkert till elsy eller varför inte indiern rakesh...
på senaste tid har jag "råkat ut för" ytterligare två.

tiggande tant:
påväg hem från träning, ganska frusen och ganska trött, skulle jag byta från spårvagn till buss vid marklandsgatan. till min fasa var det 15 minuters väntetid (med andra ord hade jag precis missat bussen). jag suckade, insåg fakta och slog mig ner i busskuren. strax därefter kommer en mycket gammal och mycket ranglig (bästa ordet för att beskriva henne) tant mot mig.
– har du möjligtsvis en tia att undvara?
visst, tio kronor. nog för att folk brukar tigga just där, och nog för att jag sällan har kronor på mig. men en tant är en tant och tio kronor fick hon. vad jag inte insåg i stunden då jag gav henne den värdefulla pengen var att mina följande 15 minuter i livet skulle bli stunden så jag och "tiggande tanten" kom varandra närmare in på livet.
jag fick ganska snabbt information om vart de där tio kronorna skulle gå – till en öl från ICA. happ, tänkte jag. en gåva till alkolismen.
tiggande tanten förstod sin chans att få prata ut och gav mig sin alldeles egna livshistoria. den innefattade bland annat papegojor, polisen, alkohol, barn, spårvagnkontrollanter, hundar, katter och ja, det mesta. lägg där till att tiggande tanten vid ett flertal gånger brast ut i gråt under samtalet. just i de stunderna hade jag lite svårt att hantera min reaktion... skulle jag klappa om tanten och trösta? skulle jag dra ett skämt och få henne att sluta gråta? jag nickade mest instämmande och svarade "mm" eller jaa..". typiskt reaktion av "nu-är-jag-inte-riktigt-bekväm-i-situationen-känslan".

snabbt över till möte nummer två, som inföll igår.

före detta brottsling, nu tv-"stjärna":
besökte igår frölunda sportlife för ett gympass. efter min uppvärmning körde jag överkropp och under set tre i bicepscurl hör jag plöstligt en röst bakom mig:
– det där ser bra ut...
nog för att jag reagerade på att någon överhuvudtaget kommenterar min träning, men det jag allra mest reagerade på var rösten. jag kände igen den. vänder mig om och står plötsligt öga mot öga med en före detta tungt kriminell. hur vet jag då detta? jo, mannen i fråga var nämligen med i tv-programmet "inlåst" som 2009 sändes i tv3. han är väl, så vitt jag vet, den av "mentorerna" i programmet som satte mest avtryck.
det hela resulterade i att jag fick en kortare lektion i styrketräning, eller snarare, kroppsbyggning... vilket inte riktigt är vad jag ägnar mig åt. men tack för tipsen, martin!

denna helg har gått i fotbollens tecken – på flera sätt!
i fredags började isenta cup i stenungssund.. något som tydligen är otroligt viktigt (kan säkert jämföras med prestigen på nattcupen i torsby). för mig var det bara – ja just de, en cup.
senast jag spelade inomhuscup måste ha varit någon gång -03, med andra ord, ganska längesen. men jag fick tillslut ordning på såväl armar som ben...
idag var det slutspel och vi tog oss till final där vi vann mot stångenäs (?) med 2–1. skön känsla. skön debut i vallens färger. nu i efterhand värker det i alla kroppens leder och muskler. men jag ser det som värt.
gonatt.

slitna och måttligt bakis tänkte jag och min älskling avsluta årets första dag med ett skönt och romantiskt bad. hennes första kommentar vid mitt förslag var "men vafan, hur ska vi få plats där?". optimisten inom mig tog över och jag var fullt övertygad om att vi skulle lösa detta lyxproblem. jag är ju trots allt överrörlig, eller hur var det nu...
när väl badvattnet var upptappat gjorde vi försök ett. försiktigt började oron här smyga sig fram i mitt inre... jag insåg liksom att mitt badkar är ungefär 1 m långt och att jag och anna tillsammans är 3,48 m. försök ett – misslyckat.
det hela slutade med att vi satt tvärsöver badkaret, bredvid varandra, med benen vinglandes utanför. känslan var inte romantisk. det var "åka-buss-känsla". eller möjligen "se-på-tv-läge". i ett försök med att göra det bekvämare för mig la jag upp mina ben på toalettstolen. så där satt vi i ett halvljummet badkar, jag i närkontakt med toan, inte tittandes på varandra – utan på ytterdörren och min trasiga porttelefon. "romantiskt".
vi insåg ungefär då hur det hela måste se ut och bröt bokstavligt talat ihop. skrattade i en kvart.
när vi i stort sett var beredda att ge upp, gav vi det ett nytt försök och lyckades på något vis hitta ett sätt som båda accepterade (vilket därmed inte betyder att vi satt skönt). där jag förövrigt vilade huvudet mot vattenkranen.
jag skulle avsluta det hela med att sätta ord på mina känslor: "du gör mig alldeles hög. ungefär som sju citodon".
vi bröt ihop igen.