idag kan man tamejfan tro att det är fredagen den 13:e. för tillfället sitter jag och åker göteborg runt (och det är INTE för att jag vill). jag kommer bli brutalt försenad till ett möte. det går inte att ringa från min mobil. min ipod krashade precis och min rygg är körd. detta är inget bittert inlägg, detta är ett stressigt inlägg. eller både och? morgonens slutsats är att jag hatar västtrafik och jag hatar spårvagnar!

jag börjar mer och mer inse hur ovanlig min vadbensskada är när mitt blogginlägg om skadan är träff nr 1 på google med sökningen "vadben ur led".

"det var så många sjuka människor på jobbet idag"
                                        sigrid olsson, sjuksköterska          

jag vaknade av att klockan ringde, öppnade mina klarblå, kaffesumptrötta ögon och önskade som så många gånger förut att det vore söndag. men måndagen skrattade mig rakt i ansiktet, hånfullt, och tvingade mig att sätta ner fötterna på det kalla, rostbruna trägolvet. vinglig av trötthet och blind utan linser fumlade jag efter den så välbekanta kaffekannan i det så välbekanta köket och fyllde den med pulver från himmelriket. påväg till vardagsrummet kom plötsligt ångesten till mig som en råkall göteborgsvind, eller möjligen en knock-out i en boxningsring. jag viftade snabbt bort den med min högerhand och tog istället en nikotinförstärkare. men ångesten gjorde sig ständigt påmind. jag såg framför mig hur dagens redovisning kommer göra mig diarréskitnödig.

vafan sitter jag och skriver är min första tanke. den tanken håller sig kvar en längre stund, och jag låter den finnas. klockan är 07.41. det förlåter fan allt. tur!

idag kunde man nästan tro att det varit fredagen den 13:e (oootuuuuuur) och att jag blev inspärrad i mitt eget hem en en ond ande (för de är väl de som härjar då?). i vilket fall som helst så har jag mestadels ägnat dagen åt soffliggande varvat med toabesök. med tanke på att jag startade 2009 års fotbollssäsong igår med början-till-att-bli-förkyld-men-skiter-i-det-och-tränar-ändå tanken (egentligen hade jag uppenbarligen inte alls ooootuuuuuur, bara dåligt omdöme) så fick jag fan för det idag. snorig, feber, trött, hängig, skitless, inte-alls-sugen-på-skol-jobb är en kort sammanfattning. men vafan, det kan bara bli bättre.

trevligt föresten med fler bloggläsare, vart kom ni ifrån? eller egentligen skiter jag fullständigt i vart, vem och varför. fortsätt läs bara. se det som jag: ett halvkul, sista-utvägen tidsfördriv. det räcker för mig.

hur man fördriver tiden på ett tåg. eller föreseten hur jag fördriver tiden på ett tåg.

äter bassett’s mini liquorice tills det blir laxerande.
lyssnar på billy idol på repeat och tänker på mitt ursprung.
oroar mig över resväskan som står 2 mil bort.
lyssnar på tonårstjejer med dålig engelska och fnissar för mig själv.
skriver blogginlägg eftersom jag aldrig hinner annars.
är kissnödig men vägrar gå på toa.
skiter i att dricka vatten för att jag är kissnödig och vägrar gå på toa.
kommer bli tvungen att gå på toa när jag ätit upp bassett’s mini liquorice.
lägger patiens på ipoden.
öppnar skolarbete på datorn, tittar lite och lägger bort det. gör samma sak minst tre ggr till.
ser på människor som sover, har lust att fota dom, men gör det inte.
inser att de är två timmar kvar av resan. suckar lite.
tittar på bilder som jag redan sett.
sorterar mappar på datorns skrivbord.
suckar lite mer.
kollar mobilen en gång i minuten.
mamma ringer, pratar i 2 min.
kollar på datorns batteritid. 15 min. jag suckar.
stänger av datorn.

bloggen som arbete. det låter som något för mig tänker jag spontant. men vid vidare eftertanke inte. min uppdatering brukar vanligtvis ligga på ca 4 inlägg i månaden, och innehållet i dessa är inte alltid läsvärt. där faller jag. för två av de viktigaste egenskaperna för att lyckas med sin blogg bör vara frekvent uppdatering och intressant läsning. trots det. idag satt jag på kils tågstation, fördrivde tiden och dagdrömde mig in i ett liv med yrke: bloggare.

det började med att en mycket inflytelserik person surfade in på min blogg (av misstag of course) och föll för min korrekta grammatik och min härliga ironi (önsketänkande). nej så var inte fallet, utan personen i fråga tänkte mest bara: ahh, grym blogg! ringde sin ännu mer inflytelserika chef och tipsade om detta. han (jag hade hellre velat att dagdrömmen gjorde chefen till hon, men inte ens det!) i sin tur blev helt till sig av upptäckandet och några dagar senare ringde min mobil sin sedvanliga pirayamelodi. helt ovetande om att mitt livsöde skulle avgöras svarade jag, något konfunderad med tanke på riktnumret. han presenterade sig högtravande och berättade att han mfl (jättemånga, jätteinflytelserika personer) älskade min blogg. “min blogg, tänkte jag, när skrev jag senast? förra månaden?”. efter lite fjäsk och fler fina ord gav han mig svart på vitt. “du får 4000/mån för att skriva ett inlägg per dag”. “höhö” var mitt svar. “jävla lyxlir” tänkte jag vid vidare eftertanke och accepterade mitt livsöde. två veckor senare hade min besöksstatistik ökat från trogna 20 till ca 6000. va fan var det som var så förbannat intressant. jag skriver för fan illa och om oväsentliga saker. well, min mycket inflytelserika chef ringde än en gång och tyckte at det var dax att gå vidare. ett 30-tal företag stod på kö för att få finnas på min blogg i utbyte mot fet sponsring. “vad vill dom göra där?” undrade jag mycket road. “bara finnas. du kan öka månadslönen till 20 000 nu”. “men då får du hoppa av skolan, fixa till dig lite och läsa grammatik”. hårda krav, hård bransch. “ännu mer förbannat jävla lyxlir” tänkte jag och sa ja.

ungefär där var det dax att gå ut till tåget. tror inte bloggare är mitt framtida yrke. tror heller inte att det är ett jävla lyxlir. bara massa ångest över vad man ska skriva. och gällande min dagdröm, så är det nog inte riktigt så det går till...

satte mig precis på tåget från torsby (även kallad nykteristen). det är en hel del folk här, men tyst som i en grav. men plötsligt kommer det förlösande ljudet!! som i det här fallet var två högljudda, utdragna rapar... för det första: såna rapar offentligt borde förbjudas. för det andra: VEM var det? och för det sista, det känns faktiskt lite lite lite lättare att lämna torsby med detta i minnet. BYe!

nu är slapptiden (torsbytiden) över för denna gång. nu börjar skola, fotboll och ständig dagsplanering igen. och snart får jag ta fram paraplyet!
det finns en person jag kommer sakna extra mycket. sötaste, finaste ella.

jag började året med att packa banankartonger (precis som året innan) och flyttlasset gick detta gången till göteborg - staden där molnen gråter (min egna nypåkomna slogan). där gick jag från att vara vida känd (egentligen ganska internt känd?) som “maja på panktäppa” till “maja i majorna” - vilket klingar vackert i örat. där fick jag också bekanta mig med spårvagnar, regn,  blåst, mycket människor, båtar och fisklukt, och om jag glömde - regn. i torsby innan jag flyttade bodde jag ovanpå systembolaget, i majorna hamnade jag mittemot. ett tecken?

vilsen i storstaden som jag var, och ständigt på min vakt (eller egentligen inte alls uppmärksam) på all trafik som faktiskt finns i göteborg så undslapp jag döden med en hårsmån varje dag. jag gick om jag minns rätt också vilse x antal gånger och kände mig ny i stan, ny i skolan och ny i laget (ehh.. vilket kanske inte är konstigt?).

iochmed detta blev jag ytterst glad när jag fick min första vän elsy, som nämnt här i bloggen tidigare var en mycket social och söt gammal tant. dessvärre har vi inte träffats sen dess och att benämna henne som vän kanske är att töja lite på sanningen. elsy! om du läser det här - jag minns dig!! (stor chans att hon läser...)

skolan då, om vi ska prata om den - rivstartade i slutet av januari. första veckan gick kort sagt ut på att skämma ut sig (finare ord = lära känna varandra). vi fick t ex skriva kärleksbrev till varandra, ta oss till skolan på olika sätt varje dag i en vecka och till det värsta - gå ut på stan och fråga självklara frågor. det var då jag frågade personalen på H&M om det verkligen var möjligt att tvätta en bomulls t-shirt i tvättmaskin - för vadå den går väl sönder då? jag behöver inte en förklara hur min blonda naturliga hårfärg trängde sig igenom och lyste upp just då (förutfattad mening?). jag byggde även en mänsklig pyramid inne i nordstan och gav en ros till en främmande människa (vilket iofs kändes fint i själen efteråt).

i februari träffade jag den så omtalade indiern på båten till skolan. det mötet gick för mig bara sämre och sämre ju mer vi pratade och ni som läst blogginlägget vet ju hur historien slutade. jag skäms än - behöver jag ens nämna det?

mars var den mörkaste månaden under mitt 2008, det var då mitt vadben bestämde sig för att utföra en konst som nästan aldrig skett, nämligen hoppa ur led. ett vadben?? ur led??, så gick jargongen ungefär. nu vet jag iallafall hur smärta känns och jag vet hur man reagerar när man ser sitt eget ben ligga fel, för det det ser inte normalt ut (av naturliga skäl). för att bli lite allvarlig så var skadan faktiskt det jobbigaste jag vart med om både fysiskt och psykiskt, eftersom hela säsongen gick åt helvete. min egna förhoppning var att komma tillbaks i maj, men det blev snarare i augusti. slutsatsen av det är att jag inte är sjukgymnast, bara en deprimerad själ som försökte va överpositiv.

april och maj... eh... fanns de månaderna? jag minns inte. april borde funnits eftersom jag fyllde år. maj däremot (jag var på rockabillyfest i fensbols folkets hus men det är preskriberat) fanns inte.

min sommar blev fattig, student som man är. jag jobbade inte en timma i juni, jag solade mest - brännan är väl som alla vet viktigare än pengar? dock badade jag inte en enda gång, tyvärr ligger göteborg vid havet och tyvärr vill de allra flesta bada just där. jag tycker det är äckligt rent utsagt. maneter, tång, krabbor, salt smak, jag var inte ens i närheten av att hoppa i! jag tog istället till med hårdhandskarna gällande min solning och använde babyolja, de brände gött! i juli tog jag dock tag i problemen, både gällande pengar och bad och åkte hem till torsby. jag jobbade 124 timmar på två veckor (vilket inte ska anses normalt), men badade gjorde jag inte så värst mycket ändå (jag har nog börjat erkänna för mig själv att barndomen är förbi och att mitt nya signum är badkruka).

väl tillbaks i regnets oas lyckades jag iaktta (för mig) årets händelse. det handlar självfallet om den stackars gubbens försök till att byta från badbrallor till kalsonger. det var ett skådespeleri utan dess like och jag önskar både då och nu att han hade haft en hjälpande hand i närheten. att jag faktiskt fick se vad som döljde sig under badbrallorna var däremot inte en helt nödvändig syn, det kan jag erkänna...

jag gjorde även en efterlängtad comeback på fotbollsplanen och skruvade in en boll i bortre krysset - det var också de enda jag glädjs åt. jag var helt enkelt - ur form. det var nämligen här min överpositiva sida kom fram hos mig igen då jag trodde allt skulle vara som vanligt efter 5 mån frånvaro. dessvärre blev jag sen skadad igen och det var bara att acceptera att 2008 inte var ett fotbollsår. “men de är kul att rehaba, jaaa, va de är kul, åhhh va roligt!” - tänkte jag (egentligen tänkte jag: fan!).

om man ser till blogginläggen under september, oktober och november klagade jag mest på allt eller sket i att skriva överhuvudtaget. den var nog den ack så kända och omtalade höstdepressionen som tog tag i mig. om jag minns rätt hade jag dessutom både förkylning och magsjuka. stackars, stackars mig (självömkan). ljuspunkten under denna mörka tid var mitt fina avslutningsdiplom (från fotbollen) - årets prestation. man kan säga att jag har babyoljan att tacka för de! vi hade dessutom extremt roliga kurser i skolan under depressionen: finansiering och kalkylering, marknadsrätt/juridik och projektledning. mhmmmmmm (jag njöt ungefär så mycket). men jag är jävligt nöjd (självinsikt) över 23/24 rätt på kalkyleringen.

så kom då årets sista månad. jag hade ju faktiskt (i hemlighet - eftersom jag brukar propagera för “jag hatar vintern”) längtat lite efter gnistrande snö, kalla, mörka nätter och fina glittrande ljus. men vad fick jag - mera kallt regn och storm. det var då jag som mest hatade göteborg, regnkusten. jag ska egentligen inte va för ledsen för det för jag fick ju faktiskt se årets fulaste löshår IRL (det betyder in real life, mamma).

juldagsfirandet i torsby är ej att förglömma. det blev ju ungefär som vanligt. samma ställe, samma människor, samma björnidet, samma fylla - men vad gör det? jag längtar redan tills nästa år! nyåret är däremot en historia i sig, jag jobbade precis som förra året. och denna gång upplevde jag höjden av ensamhet fast jag inte var ensam. jag skålade nämligen in 2009 en halvtimme innan tolvslaget, ensam vid en diskbänk, med ett dricksglas fullt av alkoholfri päroncider. min nyårsklädsel var utslitna mysbrallor, raggsockor och en the sisters of mercy t-shirt. det kanske kommer spegla kommande år, i så fall är ja jävligt spänd på hur det kommer se ut!

det var 2008.