jag bytte fotbollslag. från jitex till vallen.

vi åkte på påsk-träningsläger och spelade en rad matcher under året.

flyttade till majorna och hade spontonfester.

jag och min kärlek åkte på roadtrip. jag var prinsessan victoria.

norge var vackert...
...och vi var vackra.

jag och glenn hysén var i liverpool. gerrard också!

jag, anna, pappa, eva, anton och olle var i london.
sen var det plötsligt jul.

lika bra att tacka av 2010 redan idag. imorgon försvinner jag in i dimman – och då blir det inget blogginlägg. tack, tack och här får ni följa min dag den 30/12.

08.13 på MATCH och gör min sista arbetsdag för året. nu har jag jobbat här i ganska exakt ett år. jobbat alltså... för innan dess hade jag ju praktik. jag njuter inte. kanske mest för att jag är förkyld, har feber light och mensvärk deluxe. en härlig mix. men jag ska inte klaga i årets sista inlägg. icke.

11.00 årets sista lunch på arbetstid. det var en alldeles fantastisk matlåda. laxpasta. jag råkade värma den aningen för länge i micron. det var ett misstag.

12.01 jag styrde mot nordstan, ännu med mensvärken under kontroll. nordstan är inget ställe man går in på såhär dagen innan nyårsafton. jag bytte ett par chinos på carlings eftersom jag för några dagar sen provade alla storlekar och sen glömde jag vilka som var bra och tog fel. det upptäckte hemma. sen tog jag vagnen till ett lite lugnare systembolag (trodde jag) än det i nordstan. kön gick genom hela butiken. jag suckade aningen för högt, kände hur mensmonstret inom mig började morra. jag var nära ett utbrott. bet ihop.

13.30 jag kommer hem, dyker ner i myskläder, tar en dubbelsnus och slänger mig i soffan. då kommer mördarvärken, som ett jävla slag i magen.

14.58 ligger fortfarande i soffan. på tven är det en film om en djävul som har problem att välja vem av sina söner som ska ta över hans roll. mensmonstret attackerar mig med jämna mellanrum. det börjar bli lite mörkt i lägenheten, men jag orkar inte tända. jag har tråksurfat i en halvtimme och börjar längta tills klockan är 17 och jag kan börja tvätta. något är fel när man längtar efter tvättiden. tror det kallas tristess.

15.23 öppnar kylskåpet och försöker hitta plats för nyårsalkoholen. hittar ingen. men det ordnar sig då jag offrar en (kanske) för gammal mjölk. mittenpartiet i kylen sviktar.

15.40 diskar. öppnar kylen igen, kommer på att jag är ledig imorgon, tar en öl. planerar att börja planera min årskrönika.

17.08 höll på att glömma tvättiden, den som jag längtade så efter. börjar även förbereda mat till hemmets arbetande kvinna.

17.54 livet blev plötsligt stressigt såhär fem i sex. i samma minut som maten ska börja lagas, så krävs en insats även i tvättstugan. efter en ganska (jävligt) oproduktiv dag i mitt liv väntar nu husmors-arbete och slutligen (och äntligen) filmmys.

GOTT NYTT ÅR!

jag viger det här inlägget åt en fin låttext av svante thuresson och anne-lie rydé.

nu faller regnet ner här utanför
nu blåser vinden som om vintern aldrig dör
en längtan vaknar efter månader i ro
att liv får växa, liv får gro

minns du havet? minns du sången?
minns du fåglarna som flyger dit de vill?
minns du lyckan första gången?
solen sträckte sina händer lite till

nu vandrar månen runt i ensamhet
var alla stjärnor är är himlens hemlighet
jag sluter ögonen och letar i en vrå
bland gömda minnen ifrån då

minns du havet? minns du sången?
minns du fåglarna som flyger dit de vill?
minns du lyckan första gången?
solen sträckte sina händer lite till

allt börjar om igen
fast det känns längesen
snart är vi åter där, min vän

minns du havet? minns du sången?
minns du fåglarna som flyger dit de vill?
minns du lyckan första gången?
solen sträckte sina händer lite till

minnena de tar oss vart vi vill

det finns stunder då jag gråter som ett barn till tv-program som:
- extreme homemakeover. ni vet precis när folkmassorna skriker "mooooove thaaaaat buuuuuuus" och familjen får se sitt nya (alltför påkostade) hem för första gången. jag gråter just precis då. men efter 30 sekunder fastnar gråten i halsen, för då är jag mest less på familjernas överdrivna glädje och "thank you god" och allt vad det är. jag vet med nämligen säkerhet – det är inte gud som byggt huset.
- spårlöst försvunnen. det kan inte ha funnits ett mer tårframkallade program i svensk tv. det vore isåfall när "på liv och död" gick för en sådär tio år sedan. det går liksom inte att hejda tårkanalerna när barnen får möta sina riktiga föräldrar.
- svenska hjältar. då grät jag senast. särskilt till berättelsen om den gamla tanten som legat med bruten lårbenshals i tre dygn i sitt badrum. och ingen saknade henne. ingen.

sen kan jag gråta av fotboll.
- säsongen då vi åkte ur allsvenskan med mallbacken spelade vi en hemmamatch mot örebro. med tre minuter kvar var vi i ledningen med 2–1 och såg ut att gå mot en välbehövlig trepoängare. i 88:e minuten gjorde örebros målvakt (!) 2–2 på en hörna. då var tanken mest "aja, vi har ett poäng iallafall". på övertid gjorde örebro 3–2. då grät jag.
- jag grät inte så mycket 2008 när jag mitt vadben gick ut led. däremot grät jag floder året efter då ledbandet i knäet rök.
- men framförallt så grät jag när jag för första gången blev uttagen i landslaget. jag satt bara mot en vägg och grät. i säkert en timme. av glädje.

sen finns det saker som trötthet, smärta (läs: mensvärk), sorg. då gråter jag också. men det gör mest ont.

långsinthet ligger inte i min natur. därmed inte sagt att jag inte går igenom jobbiga stunder eller har dagar då jag är irriterad 24 av dygnets 24 timmar. men det är inte särskilt svårt att få mig på bra humör igen. kärlek, värme och skratt räcker långt. här är några saker som får mig att må bra:
*anna.
*ideér och kreativt skapande.
*mina vänner.
*fotboll. träning i allmänhet.
*ella - min lillasyster.
*sol.
*en god middag.
*kvarteret skatan.
*en pokerkväll hos mormor.
*spontanitet.
*lyckliga människor.
*gamla tanter.

ni som känner mig vet antagligen hur sällan jag är arg. jag minns inte ens när jag senast var sådär riktigt jävla förbannad.
däremot, kan jag då och då bli irriterad...
...när jag står i köer.
...när det blåser och regnar underifrån och i sidled (som det bara kan i göteborg).
...på fotbollsplanen.
...på människor utan empati eller självdistans.
...när väckarklockan ringer.
...när jag glömmer saker.
...på spårvagnstrafiken.
det här är ju inte särskilt stora grejer – jag kan leva med att jag morrar ibland. men ser jag som sagt sällan en anledning till att bli riktigt arg. och det är jag glad för.

en lögn som jag fått sonat för resten av mitt liv kommer här.

när jag var fem år så bestämde jag mig för att ta med min ett år yngre bror på lite äventyr. äventyret innebar att klättra upp på garagetaket. något som, förståeligt nog, var förbjudet.
saken var ju den att bakom garaget var det som en kulle, så med andra ord skulle en femåring med lite vilja lätt kunna ta den vägen upp på taket. det hade jag självklart upptäckt. men jag gjorde sällan mina bus själv, utan anton fick med (eller mot) sin vilja följa med.
sagt och gjort, jag började med att lyfta upp lillebror, sedan var den min tur. och det misslyckades...
... jag fastnade på något vis med benet i plåthörnet och rev upp ett centimeterstort hack i låret. självklart fick jag panik och ville bara springa in till mamma. i samma ögonblick insåg jag ju att jag hade gjort något förbjudet och inte kunde avslöja detta.
när jag gråtandes kom in till mamma undrade hon vad jag hade gjort. mitt svar var: "jag minns inte". (tänk att jag redan skyllde på mitt dåliga närminne).
att man som barn, vid ett fall (som mamma nog trodde att det var), inte minns något kan ju tyda på bland annat hjärnskakning. jag minns inte riktigt hur jag tog mig ur detta, men jag behövde i vilket fall aldrig avslöja mitt och antons bus.
jag kommer aldrig glömma detta, kanske mest för att det på mitt högra lår finns ett fint cm-stort ärr...

halva november och halva december. en månad.
för att sammanfatta månaden så skulle jag använda två ord:
STRESS och GRÅTT.
stress av flera orsaker.
– bland annat så lämnades årets sista magasin, det innebär alltid hektiska dagar. men när det var lämnat blev det genast lugnare.
– i övrigt så är jag mitt upp i ett jobbigt beslut angående 2011. tre lag – ett val. det handlar om fotboll om du inte redan gissat det.
– julen. även om jag inte nämnvärt känner mig särskilt stressad över faktumet att julen snart är här så infaller sig alltid en liten julstresskänsla. det hör väl till, antar jag?
grått. ja, visst kommer det snö även i göteborg. men den försvinner ofta ganska fort och ersätts av gråa, blåsiga dagar.

det finns mycket jag ångrar, men det har förmodligen funnits en anledning till att jag valt en viss sak eller tagit ett särskilt beslut. även om det inte fanns en anledning så är jag ju vad och var jag är idag på grund av de beslut jag fattat. och med det sagt finns det inga skäl att lägga energi på det nu.

jag kan till exempel ångra att jag valde att bli utlånad från umeå till sunnanå 2007. det var den enkla vägen. i efterhand hade jag hellre valt den svåra – det vill säga – stanna och kämpa om en plats i umeå, trots att det förmodligen var det svåraste man kunde göra på den tiden som anfallare. sannorlikt hade jag inte fått spela en enda fotbollsmatch det året... däremot hade jag fått träna på högsta möjliga nivå och dessutom haft ett sm-guld i min hand. jag var helt säker på att jag tog rätt beslut just där och då. jag ville spela fotboll, inte titta på. enda anledningen till att jag kan ångra mig idag är att tiden i sunnanå inte blev som jag hade förväntat.. (av flera orsaker).

men vad är rätt och vad är fel? det vet man inte. livet är för kort för att hålla på att ångra sig. vad magkänslan säger i ögonblicket får man lita på.

jag gör så att jag räknar bort alla födelsedagar mellan 1–12. då var man väl precis lika glad varje gång? födelsedagen var väl precis lika underbar och efterlängtad?
jag har svårt att minnas ett specifikt år som särskilt speciellt... snarare så finns det vissa åldrar som var extra väntade. det är jag nog knappat unik om att tycka...
13 var en sådan. tonåring och tid att börja i "den stora skolan" – högstadiet. för min del innebar 13-årsåldern även glasögon, tandställning och rödtonat hår (men det är en helt annan historia).
18 år... det är väl förmodligen den födelsedag majoriteten av det svenska folket ser mest fram emot. det innebär flera saker. man kan 1. köpa snus eller cigg 2. gå ut på krogen och 3. ta körkort.
jag brydde mig inte nämnvärt om nummer 1 och 3. 2:an däremot utnyttjade jag till fullo. framförallt på björnidet i torsby. ett ställe som jag förövrigt gjort mitt sista framträdande på. nummer tre tillhör fortfarande en sak i livet som skall bockas av. inte i år, men kanske nästa år? (har kört med den den ett tag...)
20 år. systemet. fler kommentarer om 20-årsdagen är förmodligen överflödiga.
härnäst inväntar jag med spänning på vad jag har att vänta. ännu har jag inte – som många av mina läsare förmodligen har – kommit till en gräns då jag inte vill bli äldre...


18 år...

nejmen herregud. har jag inte precis redogjort för en rad sköna minnen? rättare sagt för åtta dagar sedan? jag vill verkligen göra er uppmärksamma på hur svårt detta ämne är för någon med dåligt minne.

jag har många fina minnen från fotbollsplanen. ett alldeles speciellt är från 2006. samma år som jag var med och åkte ur allsvenskan med mallbacken. under säsongen vann vi tre matcher av 22. mot hammarby, överraskande 1–0  mot malmö och så 2–0 mot qbik. det är just den sistnämnda matchen jag gärna minns.
rivaliteten mellan mallbacken och qbik är sådär elektrisk. man måste vinna. 1500 personer var på plats på strandvallen för att se matchen som vi i laget laddat för i veckor. min laddning var extrem, på gränsen till överladdad.
jag var uttagen som central forward och skulle möta två stentuffa nigerianska landslagsbacker. faith ikidi var en av dem (hon som spelat och gjort succé i linköping under två år nu).
efter fyra minuter fick jag en djupledsboll. jag var helt säker på att jag var offside men domaren blåste aldrig. hade en sån där känsla av att den-här-jävla-bollen-ska-bara-in. 1–0 mallbacken. bilderna i tidningen på målfirandet kan jag fortfarande titta på ibland, bara för att få känslan. av äkta jävla glädje.
jag gjorde förmodligen min bästa allsvenska match den där dagen i maj.
i tidningen dagen efter fanns ett citat från mig över ett uppslag:
"jag visste att dom var lättirriterade".


mallbacken-qbik 2006.

förväntningarna och förhoppningarna var höga. det är ju ingen hemlighet att detta är ett skede i livet man bara väntar på att checka av. dels för stressen... man ville ju fan inte vara sist.
jag vill försöka måla upp en romantisk bild av min första kyss. men efter en kort återblick i min hjärna inser jag att det är omöjligt.
dels så var kyssen planerad. bara det sänker romantik-nivån ganska rejält. som om man bokar ett möte. bestämmer tid och plats.
"mötet" tog plats vid min högstadieskola efter dagens slut. vid den tidpunkten då alla lämnat skolgården för att ta sig hem. en del av skolan kallades "ekeby", ett gammalt hus som förmodligen stått där sedan skiten byggdes.
på trappan in till ekeby stod då min första-kyss-utvalda och väntade. med sig hade han en kompis, som stöd. jag kom själv. darrade lite i benen när jag gick mot trappan, samtidigt som jag stress-tuggade ett mint-tuggummi. antagligen livrädd för att lukta skit i munnen.
dessutom hade jag tandställning. räls både uppe och nere. det var också en växande rädsla inom mig. kan tungan fastna i rälsen? är det äckligt att kyssa någon med räls? kan man ens kyssas då?
med gelében och jobbigt nervösa tankar hälsade jag på min utvalda. hans kompis förstod vinken och ställde sig planenligt en bit bort.
jaha.. och nu?
så hände det. min första kyss.
hela föreställningen pågick i någonstanns mellan två och fem minuter. sen gick jag hem.
på vägen hem hann jag reflektera över denna milstolpe i mitt liv.
slutsatsen var: han smakade vicks blue. det var ganska slemmigt och ganska äckligt. jag var inte överväldigad av upplevelsen... men jag var lättad. ja.. mest lättad.

jag hade en ständigt återkommande dröm när jag var yngre.
ska försöka återberätta denna och förhoppningsvis göra den rättvis.

drömmen började hemma i pappas hus i rådom...

men herregud. människan som ursprungligen skapade detta fantastiska blogg-uppdaterings-verktyget måste ha tappat det under dag 10 och 14. samma ämne. samma...tråkiga ämne.
men. jag följer order och ger er förhoppningsvis lite mer matnyttiga ämnen under kommande dagar.

idag klädde jag mig i: sletna jeans och en färgglad t-shirt. sen vill jag minnas att en scarf också var inblandad. när jag kom hem dök jag ner i ett par mysbrallor, vilket förövrigt är mitt favoritplagg. under en kort stund hade jag en klänning på mig. den hade rest ända ifrån england. men det var bara för att prova outfit inför kommande helgdagar.

den här veckan går under namnet "lugnet-efter-stormen".
detta på grund av att vi lämnade årets sista nummer av magasinet förra fredagen. från hets till lugn helt enkelt.

veckan har innehållit: feber (som vanligt nuförtiden), webb-jobb, knäproblem, möten, sveriges bästa tågpratare, julklappsinköp, rysskyla och ett varmare hem.
inget extraordinärt helt enkelt.

vi ni och jag väntar på framöver är förmodligen saker som: årets första halkning, mitt och annas pepparkaksbak (som säkert kommer kunna jämföras med ditot i sunes jul) och min tågresa till torsby (SJ verkar funka fint........).

vad som är viktigt att poängtera är att jag sällan har en specifik "vardagsväska".
jag delar istället upp detta i tre olika scenarion.


"måndag-till-fredag-väskan"
är oftast en ryggsäck eller en bag. i den finns träningssaker, förmodligen en halvrutten banan och en vattenflaska. i övrigt kan man hitta lite vad som helst i denna ryggsäck. bland annat armband, ipren, skavsårsspray, pengar eller kvitton.


"helg-väskan"
de få gånger jag bestämmer mig för att supa så lämnar jag träningsväskan hemma och ersätter denna med en betydligt stilrenare och mindre variant. i den ryms bara det nödvändigaste: pengar och mobil. möjligen en någon som går under kategorin "smink". vilket i sig är ganska onödigt då jag i regel har fullt upp med andra saker än att sminka mig när jag vinglar runt.


"hysén-glömmer-sin-dator-väskan"
de gånger glenn hysén glömmer - eller råkar ha sönder sin dator - så får jag ta med min. den placeras då i en så kallas påsväska tillsammans med laddaren. senast detta skedde handlade det om att han hade slitit ut musen. det har väl hänt oss alla?

eftersom jag inte ska vara hemma i helgen så lägger jag in lördagens och söndagens ämnen idag.

här är vi hela gänget. anton och olle. och så jag och ella.


anton är ett år yngre än mig, med andra ord född 1987. jag brukade utnyttja att jag var äldst genom att be honom dra upp blommor ur krukorna och välta ut att böcker från hyllorna. vilket han också gjorde. jag? jag stod och hejade på. när mamma eller pappa insåg vad vi höll på med kunde jag ju helt enkelt skylla allt på lillebror. det var ju faktiskt han som utförde jävelskapet.

olle är fyra år yngre än mig (1990). vid den här tidpunkten när olle kom till världen var jag tydligen själv också sugen på barn. när mamma matade olle, så matade jag min docka ida. jämfört med anton behövde inte olle förstöra hemmet, han fick för det mesta agera docka eller bebis. jag brukade trycka ner honom i min dockvagn och köra runt. jag minns inte om detta var uppskattat eller ej.

ella är sladdisen. hon är sju år gammal, och har en annan pappa än vi andra. jag kan inte säga så mycket mer än att hon är min ögonsten. en fantastisk liten tjej.

precis som vid dag fyra dyker nu ännu ett hyperintressant ämne upp.
vem bryr sig om hur jag klädde mig idag? inte ens jag.
vad som kan, om något, vara värt att nämna är att jag hade tema jeans. och det passade bra när vi idag lite oväntat besökte nudies lokaler.

idag var fastighetsskötaren här och skulle fixa två saker. dels har vi haft problem med att det är kallt i lägenheten och dels så har det i princip blivit översvämning i badrummet när man duschat (trots att vi rensat äckel-brunnen).

när jag kom hem från jobbet låg det en lapp på golvet innanför dörren.
"Hej Maja. Jag har luftat elementen och rensat golvbrunnen (det var en hel del där...)"

vafan tror jag på?
vad jag vet säkert är att det inte är gud eller något annat väsen inom någon annan religion. inget ont mot religiösa. faktum är att jag finner religion intressant. men för det första är jag uppväxt i ett anti-kristet hem. jag vill inte säga att mina föräldrar är ateister, för vad de är eller inte är vet de bäst själva. men om man översätter ordet ateist rakt från wikipedia står det "åsikten att det inte finns någon gud". jag passar bra in där i alla fall.

nej. jag tror i första hand på människan. och på mig själv.
om jag kommer in på en skola via arbetsprov eller om jag gör mål på fotbollsplanen – inte fasen är det gud som sett till att det sker? kryper gud in i min fot när jag slår till bollen och styr den rätt? i så fall vill jag jääävligt gärna ifrågasätta alla stolp-och ribbträffar i helgens inomhus-DM.
är det även gud som ligger bakom diverse saker som: krosskadad lilltå, vadben ur led, missade sängar och snusberoende? nej... förmodligen inte. det kan jag berätta vad det beror på: mig själv.

det kommer alltid ske saker som är jobbiga eller tråkiga.
man kommer misslyckas ibland. eller ofta.
man kommer säga eller göra fel saker, kanske såra någon.
några gånger känns det säkert som att allt är piss. helt enkelt.
men that's life.
det finns ju gånger då man lyckas också. och det är ju de tillfällena man kommer ihåg. det är också de sakerna som gör att man lyckas igen.
jag tror på människans, och min egen, vilja.
den kan man ta sig långt på.