1. amputera. kanske lite magstarkt och en lite väl impulsiv handling. när ångesten kryper på finns det ju liksom inget att göra åt att jag inte har någon fot längre. och andra sidan slipper jag ju smärtan, rehaben och allt de där. protes? någon?
2. operera. nu vet jag ju inte om jag ens behöver operera foten... men så vitt jag vet brukar inte en operation göra saker sämre...
det är de två alternativen jag har just nu. känns det som.
jag borde gå och kolla min fot, men lever efter tesen: det man inte vet mår man inte dåligt av.
jag har ingen lust att få info om att den är bruten eller att det finns sprickor någonstans.
å andra sidan - jag spelade 45 min i dagens match - det lär väl ingen normal människa kunna göra med en bruten fot? men så är jag inte helt normal heller.

over and out.

... till en sådan där lite småirriterad dag. eller snarare onormalt trött dag. från och med att klockan ringde imorse har jag varit en zombie. jag vet inte om det beror på att kaffemaskinen på jobbet är sönder eller inte. det känns oavsett skönt att kunna skylla på den. efter jobbet var det först toppmöte i damallsvenskan mellan ldb malmö och linköping, strax efter den började barcelona-real madrid i champions league. hur gärna jag än kollar på och hur mycket jag än tycker om damfotboll, så är det en sån sjuk klasskillnad. nog för att manon melis är snabb och gör en jävla massa mål. men messi är lite snabbare. och gör lite fler mål. punkt.
för övrigt så gjorde jag nyss ett experiment. jag åt upp en hel påse hallon-lakrits tuggummi. det skulle jag inte ha gjort. jag skyller på tröstätande över min invalida fot.

jag har något att klaga på igen. min fot.