Hur kan dagarna bara passera? Man räknar: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Och börjar om. Mars är plötsligt december och 2009 är 2013. Det sägs att tiden går sakta. Men här är sanningen: Det går inte sakta. Tiden går så inihelvete fort.

 

Ibland vill man gå tillbaka i tiden för att det fanns en viss period som man mådde som allra bäst. Eller bara njöt utan problem och tankar. Ibland vill man framåt för att man undrar vad som kommer att ske. Men nuet då? Nununu.

 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men den senaste tiden har jag tänkt mycket. På mig och på mitt liv. Är jag var jag vill vara? Gör jag det jag vill göra? Jag vet inte.

 

Jag har aldrig tyckt om att planera min framtid långsiktigt. Jag har aldrig sett mig själv tio år framåt och varit klar i tanken om vad jag gör och vem jag är. Jag kan helt enkelt inte se det. Det finns ingen plan och kommer förmodligen aldrig finnas någon.

 

Om tio år? Jag kan lika gärna vara kvar här och fundera på samma saker som jag gör just nu. Eller så är jag någon helt annanstans och göra något jag inte ens kunnat tänka mig. Vem vet?

 

Och det är väl det som är det underbara i livet. Vad som händer påverkas av tillfällen, personer och händelser. Av känslor, tankar och infall. Av nuet.

Det där tillfället då livet plötsligt tar en riktning du inte är förberedd på. Det har hänt lite för mycket under det senaste året. Mitt liv har vänts upp och ner. Saker som var självklara. Personer som var trygghet. Det stör mig att livet bestämmer och inte jag.

 

För många samtal som gjort ont. Samtal som fått hjärtat att stanna och kroppen att frysa till is. Också samtal som gjort ont redan innan. De väntade. En hjälplöshet och önskan om att vara nära, vara där.

 

Jag har tappat mig själv lite på vägen. Inte hunnit bearbeta, känna. Inget blir liksom som förut. Förändringar som tar tid.