i oktober 2008 ägnade jag ett inlägg åt att klaga på mens och mensvärk, ja, hela skiten överhuvudtaget. jag var bitter. nu, drygt ett år senare, vill jag påstå att jag är beredd att byta kön. jag har lyckats blivit skapad till denna värld med oturen att ha världshistoriens jobbigaste mensvärk, vilket jag accepterat – tills nu. i skrivandets stund är jag inne på dag fem av mensvärk. dag fem! enligt apotekets hemsida avtar värken efter att man fött sitt första barn eller när man passerat 30 år. nåt barn är inte påväg, om jag inte bestämmer mig för att klämma fram ett bara för att bota detta. men det vore med lite eftertänksamhet ganska elakt mot barnet. 30 årsgränsen då, den är sju år bort. jag har med andra ord sju svåra år framför mig.

många av er kanske läste min status på facebook igår, om inte, så löd den: "november. måndag. tandvärk. mensvärk. storm. spöregn." – med andra ord ingen fantastisk dag. idag har varit lite bättre, de måste jag ändå erkänna. men min mensvärk håller i sig, plus att tröttheten jag upplevt inte är av denna värld. när man känner så och dagen går mot sitt slut så läääängtar man hem. men tro fan att man (åter igen) väljer fel spårvagn hem. vid linnéplatsen (där vagn 1 i vanliga fall ska åka rakt) svänger föraren plötsligt höger, upp mot sahlgrenska. whaaaat? vi passagerare börjar direkt att skruva lite på oss i stolen, några svettas – särskilt de som är stressade. "ja, som ni kanske märkte åkte jag lite fel nu", vi nickar medhållande. meddelandet fortsätter "jag ska se om jag kan vända här vid sahlgrenska". ganska snart tuffar han målmedvetet förbi vändplatsen. sekunden efter "nej, det går inte att vända här, ni får kliva av, kom". han säger kom – kom som i en walkie-talkie konversation. ja, nog är han lite småsvettig där framme...
23345 passagerar kliver av, några knuffas, jag suckar.

i tisdags blev jag utelåst.
i förrgår blev jag nerskvätt av en bil.
i går sprang jag 8 km.
i morse tappade jag en sportbh i toaletten.

livet är fullt av överraskingar.

jag har under mitt liv, sedan jag lämnade mammas trygga hem, bott i fem lägenheter. under denna tid har jag lyckats låsa mig ute tre gånger. det är en bedrift – ur en positiv synvinkel alltså. med min klantighet och glömska förvånas jag själv över att detta inte skett fler gånger. min helvetes-jävla-skit-debut skedde i umeå... och jag vill till mitt försvar faktiskt påstå att dörren och låsanordningen liksom är som gjord för att man ska låsa sig ute. det var nämligen en sådan dörr som låser sig själv när man stänger den. har man då bara tänkt att rusa ner till tvättstugan (som i mitt fall) och glömmer nycklarna så är det kört. jag räddades den gången av en bekant med nycklar.
gång två var här i göteborg, i majorna. den här gången vet jag bara att jag var full, klockan var tidigt en söndagsmorgon och jag grät floder, och trodde att livet var slut, när jag insåg fakta. jag fick helt enkelt väcka en granne några kvarter bort som hade extranyckel.
idag fick var vara med om gång tre. trött efter en lång arbetsdag och äntligen hemkommen knappar jag vant in portkoden. den funkar inte. jag knappar igen, och igen. och IGEN. vid det här laget börjar jag känna en panikkänsla sakta sprida sig genom kroppen. jag famlar efter mina nycklar i jackan, ber till gud att jag (trots att jag redan visste svaret) tog “rätt” nyckelknippa med mig. men icke. där nere i fickan hittar jag endast tre skramlande nycklar varav en går till postboxen och de två andra till lägenhetsdörren. lite mer panik. började ringa till alla grannar, ingen svarar. jag lyckas helt enkelt låsa mig ute utan att en enda granne av fem är hemma. börjar här bli akut kissnödig, det börjar blåsa och mitt tålamod liksom morrar i mig. ringer poseidon (bostadsbolaget) och förklarar mitt ganska akuta problem. jag kan höra hur tanten (eller damen för all del) i luren fnissar inom sig, medans hon lugnt förklarar att hon inget kan göra. de som har koden gick nämligen hem vid fyra. med andra ord missade jag dem med en kvart. en kvart! hennes tips: du får helt enkelt vänta tills någon granne dyker upp.
javisst, vänta. jag kan vänta. det är inte så att jag snart både kissar ner mig och fryser ihjäl. samt att försäsongens första träning snart äger rum. nej, jag väntar. de är lugnt.
börjar i ren panik dra och slita i dörren. kanske, kanske kan man dra sönder den. ser andra sidan av mynten och inser att det kan bli dyrt. väntar lite mer. känner mig ensammast i världen. svär över “byta-kod-vid-jämna-mellanrum-principen”. just i jävla-helvetes-röv-ramsan uppenbarar sig plötsligt gud för mig. gud, eller en granne. jag liksom svävar mot han, knäpper mina händer och utbrister: “åhhh tack för att du kommer hem”. grannen (eller gud) tittar på mig. jag anar en viss osäkerhet i blicken. ja, han undrade ju med all säkerhet varför jag skuttade av glädje inför hans hemkomst. “ja.. alltså.. jag är utelåst”. han ler lite och låser upp. leendet sa mest: pucko! ta med nycklarna nästa gång!

väl inne i mitt varma hem efter 1,5 timmes utelåsning inser jag att jag aldrig vill vara med om detta igen. tre gånger räcker. gott och väl.

man kan nästan tro att hyséns 50-årsfest tog knäcken på mig, men så är icke fallet. snarare är de så att dagarna är fullspäckade och att bloggen liksom hamnar i skymundan. det är synd, för det innebär ju att jag glömmer bort vad som har hänt när jag väl sätter mig framför datorn för att underhålla er – min trogna skara läsare.
semestern från fotbollen gör mig gott och det var inte med förtjusning jag igår mottog följande sms: "tjejer, vi smygstartar försäsongen. ses tisdag kl 18.00 i skatås".
happ, det var det livet!
kalla kvällar i snöblandat regn längs löpspåren. mjölksyra, träningsvärk och smärta. det är vad som följer i ca tre månader. det blir åttonde året i rad jag utsätter mig för detta på elitnivå. jag skulle inte argumentera emot om någon väljer att idiotförklara mig. men det är ju faktiskt så, att när man i mars/april tar första staplande steget på gräsplanen, har glömt allt som hänt innan...