alla har vi kanske varit med om att ens dator helt plötsligt en dag slutar fungera, utan förvarning liksom. vid en sån händelse försvinner (om man har otur) allt som finns på datorn. ett jävla lyxproblem, kan tyckas. men bilder är till exempel en sån sak som i dagens moderna samhälle oftast bara finns i människors datorer, inte i fotoalbum. det kan inte ersättas. det med säkerligen mycket annat (skit?) som man samlar i sin kära ägodel.
en gång har jag varit med om detta. när mitt "andra liv" plötsligt börjar om från noll och raderar all historik. det var nog 2003 nån gång, då jag fortfarande hade david beckham som skrivbordsbakgrund. jag grät.
och något som irriterar mig mer än något annat än just dataproblem. den där pirrande känslan i kroppen, känslan som framkallar ilska och som får mig att vilja kasta datajäveln genom fönstret (riktigt så långt har jag inte gått, än).
idag den 23 januari 2010, kan jag vinka farväl åt, inte bar,a en utan två, datorer. samtidigt. hur fan är det möjligt?
igår kväll efter en fullt fungerade dag på jobbet tackade min mac för sig med att inte ens starta. vad som hördes var endast ett sista dödsflämtan. just där och då kände jag mig ändå lugn, den har ju liksom inte krånglat en enda gång på snart två år... idag vill den fortfarande inte vakna och jag börjar så smått inse att allt som finns på den kan gå förlorat. och här pratar vi inte lite bilder från diverse fester. nej, utan allt arbete jag någonsin gjort, såväl som i skolan som på praktik och jobb. allt.
försökte då med dator nummer två, även kallad pc:n. där hade jag ett litet problem med internet explorer, som vägrade... nu har även denna dator tackat för sig och vägrar att ens starta.
är detta en protest från mina datorer? tycker de illa om mig? har jag inte vårdat dom väl?

oavsett.
STARTA NU FÖR I HELVETE.