När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen var jag 20 år. Sjukt mycket har hänt sedan dess. Absolut. Men jag kan ändå inte förstå hur jag plöstligt blev 26? Hur hamnade jag närmare 30 än 20?

När man var liten kändes 30 år som något gammalt, trött. Nu är inte 30 år långt borta och jag känner mig varken gammal eller trött. Vet inte om jag känner mig ett dugg äldre nu än för sex år sen. Kanske lite. Eller inget alls. Men faktum kvarstår: Tiden går. Den går jävligt snabbt.

 

25-årskris, 30-årskris.. you name it.. finns kriser i varenda femårsperiod. Dessutom har den där krisen flyttats ner i åldrarna. Snart har väl människor 15-årskris? Själv har jag aldrig haft någon åldersnoja. Visst har jag tänkt ibland när vissa år flutit förbi: "Hur såg jag mig själv nu för tio år sedan?", "Vad skulle jag ha uppnått?". Tror aldrig att jag har fått svar på de där frågorna. Jag har aldrig satt upp så långsiktiga mål.

Dels för att man aldrig vet vad som händer i livet. Man kanske inte ens lever? Tragiskt att tänka så, visst, men det är sanningen. Allt kan svänga så snabbt. Hade jag satt upp ett mål när jag var 18 att jag skulle vara läkare, trebarnsmor och äga massa saker vid 25... ja... då hade jag förmodligen varit förkrossad just nu. Och haft en kris.

 

När jag var 15 valde jag att satsa på fotbollen. I följande åtta levde jag mitt liv efter den. Allt styrdes efter tränings-och matchtider. Vänner, familj, kärlek och en rad andra saker kom sen. Aldrig i första hand. Jag ångrar inte det en sekund, för det har gett mig allt. Vad jag däremot kan tänka är: "Vad hade jag gjort de åtta åren om jag inte hade spelat fotboll?". Jag har ingen aning. Och jag kommer aldrig att få veta heller.

 

Vad man vet i efterhand, som man inte vet innan, är att just det valet man gör vid ett visst tillfälle kommer att påverka framtiden. 

 

Jag har valt många vägar som jag även idag tycker är den rätta. Sen har jag tagit otroligt många felbeslut också. Men de felbesluten har gjort mig till den jag är idag. Det är ingen perfekt människa, långt ifrån, men ändå: jag.

När jag ser siffran 26 framför mig känns jag gammal. När jag tänker på vad jag har gjort under de 26 åren så känner jag mig ung.
Jag har spelat fotboll i 22 år, i åtta olika klubbar. Jag har bott i tre städer (okej, en by) och besökt en rad länder. Jag har utbildat mig och dessutom fått mitt drömjobb.

Det är mer än vad många hinner med innan de är 40 – men det kan också vara en bråkdel av av andra hunnit med vid 26. Alla är olika och väljer olika vägar. Det finns inga rätt eller fel.

Om 3,5 år fyller jag 30. Jag är inte stressad, inte rädd, inget. Bara nyfiken på hur jag kommer sammanfatta mina första 30 år.

No one can avoid aging, but aging productively is something else.
- Katharine Graham