när jag nu efter mitt högst intressanta möte med den pensionerade, världsvana elsy på spårvagnen förra månaden sakta börjat tappa tron på att öka min vänskapskrets i göteborg, så dyker plötsligt han med stort H upp som en blixt från klarblå himmel. rekesh ranjan.

och så vitt jag vet måste det ha varit kombinationen av hans indiskamerikanska accent och min glosengelska från mellanstadiet som förde oss samman. med andra ord: allt var som upplagt för en givande och lärorik konversation.

med den redan uppenbarliga språksvårigheten oss emellan kan jag inte lova att all information som följer om mina nya vän är relevant, men jag kan i alla fall konstatera att rekesh (som ni kanske räknat ut) är född i indien. de senaste tre åren har han dock tillbringat i usa, därav hans vackra brytning (här började jag svettas rejält över mitt obefintliga engelska ordförråd då jag insåg att han faktiskt förstår språket). iallafall, den världsvana (värst vad jag träffar beresta människor) indiern har nu alltså nyligen bosatt sig i sverige (som han förövrigt trodde var ungefär lika stort som usa och indien) för att jobba på ett relativt känt och etablerat företag som då alltså ligger på lindholmen, strax intill min skola.

när rekesh i slutet av båtturen frågade efter mitt mobilnummer utifall att vi skulle luncha någon dag eller om jag möjligen ville ha en guidad tur på företaget, började jag direkt fundera på smidigaste sättet att (efter ett ändå trevligt samtal) totaldissa honom. jag började med plan A (min enda plan) som gick ut på att helt enkelt ge honom fel mobilnummer... nöjd och glad insåg jag att problemet nu var över utan att jag behövde vara otrevlig, vilket jag är ganska dålig på att vara. men rekesh var smartare än så och ringde direkt upp numret för att kontrollera att det verkligen var mitt. i samma sekund steg min panikartade plan B in i handlingen "I forget my phone at home, but now I have your number too.. ehh... hehe". han accepterade min förklaring och döpte mig till maja i sin telefonbok.
jag andades ut.

tills...
...hans mobil började ringa och "maja" blinkade på skärmen... (den fucking jävla personen som hade mitt "fel"nummer ringde upp!!)  hela min tankeverksamhet gick då åt till att inom loppet av några sekunder förtvivlat söka efter en smidig plan C. men plan C uppenbarade sig aldrig i mitt inre och det var bara att konstatera att mitt försök till lögn misslyckades totalt.

rekesh fick då alltså mitt "riktiga" nummer och gjorde återigen försöket att ringa mig en signal, då insåg jag att min mobil började ringa högt i fickan (den som jag alltså "glömt"...) och jag fick ta fram mina skådespelartalanger och verka sådär lagom förvånad över att den inte alls var kvar hemma.

jag konstaterade: "ok, en främmande indier har mitt mobilnummer - men jag behöver ju knappast svara när han ringer!" drog en djup suck av lättnad över mitt konstaterande och klev av båten.

men först nu vet jag ju att de skiter sig även om jag väljer att inte svara när och om han ringer, för vi kommer nämligen åka samma båt till lindholmen varje dag i två år. endera så accepterar jag rekesh som min nya äkta vän eller så...

... vette fan!