jag är nog ingen person som går runt och oroar mig, även om jag är den som tänker mycket och ofta.
jag är rädd för att förlora någon som står mig nära. jag har inte varit med om det – än. jag var nära i somras och känslan som finns kvar i mig från då, den skrämmer mig. döden skrämmer mig.
jag är dock inte särskilt rädd för att misslyckas, som många är. jag tror att man måste misslyckas några gånger för att lyckas. för att kunna glädjas ordentligt när man väl gör det.
förut har jag varit rädd för fysisk smärta, att skada mig. men efter att jag har dragit vadbenet ur led och skadat ledbandet i knäet så är jag inte så rädd längre. det gör ont, visst, men det går över.