fredagen den 14:e mars hade vi träning (som vanligt) och jag gick (som vanligt?) tufft in i en duell, men det som däremot inte hörde till vanligheten var att mitt högerben på något sätt hamnade under mig så jag vred benet samtidigt som det knakade. det gjorde jävligt ont för att prata i klartext, men det allra värsta var ändå när jag tittade på mitt ben och insåg att något var väldigt, väldigt fel. det stack nämligen ut en bula åt höger under knäet, dvs - jag antog direkt att jag brutit benet!!!

ambulans till akuten (debutåket), många vitklädda personer överallt, nålstick, morfin, ortos (en skena över hela benet) och så småningom hemresa...

det går inte att beskriva i ord hur jobbigt det är att inte klara av vardagliga sysslor av egen kraft. som när saker som att gå på toa, duscha, klä på sig, hämta mat osv visar sig vara mission impossible. och när dessutom mitt vadben flyttade på sig vid någon större rörelse (=ont!). en hel helg tillbringade jag därmed på soffan med benet i rakt läge och kroppen full av värktabletter.

på måndag ringde vi sjukhuset och frågade när det var dags för mig att komma och göra magnetröntgen (vilket  de hade lovat att jag skulle få), fick svaret att väntetiden var 6-8 månader! det var minst sagt skrattretande att ens tänka tanken att jag skulle ha benet i ortos till december...

efter många om och men fick jag iallafall en tid samma dag och fick träffa en ny läkare. han förklarade direkt för mig att min skada var extremt ovanlig och han hade bara hört talas om några få likadana fall. men han ansåg att vi inte hade tid att vänta på magnetröntgen utan skulle operera redan dagen efter för att lägga rätt mitt ben. så på måndag kväll var jag tvungen genomföra så kallade operationsduschar, vilket visade vara ett helt projekt i sig. dessutom luktade schampot (om man nu kan kalla det så) och tvålen sprit och gjorde mig riktigt torr och förstörde mitt hår ganska rejält, men jag får väl se det som värt antar jag!

åkte till sjukhuset 9 på tisdag och förbereddes inför operation. narkosläkaren gav mig tre val. alt.1 - bli sövd, men ha ont när jag vaknar. alt.2 - vara vaken och få ryggmärgsbedövning och alt.3 - en kombination av 1 och 2. jag valde utan tvekan det sista, eftersom jag varken ville ha ont eller vara vaken. började dock ångra mig rejält då mamma ringde och dissade ryggmärgsbedövning totalt med uttryck som "amen hur kan du välja det, gud så ont" och "det skulle ja då aldrig välja!". det slutade med tårar för mig och ångest för mamma. som tur va ändrades planerna och jag fick ett fjärde alternativ. sövning och lokalbedövning i benet.

det allra roligaste (om det nu kan bli roligt där?) som hände på pre-op var när sköterskan kläckte kommentaren "gud, nu börjar det allt kurra i magen" runt lunchtid. och där låg jag och sex andra patienter som fastat i 12 timmar. det kändes som att det kurrade ganska mycket mer i våra magar.......

jag har varken blivit sövd eller opererats innan dess och var väldigt orolig för att jag plötsligt skulle vakna under operationen, vilket flertalet personer övertygade mig om att det knappast skulle ske. det var en konstig känsla att bli sövd och sen vakna upp med benet fixat. det första jag sa när jag öppnade ögonen var: -"när får jag mat?".

ingreppet ansågs lyckat och jag fick åka hem redan samma dag. men läkaren underströk ännu en gång att min skada var väldigt, väldigt ovanlig och att han och hela läkarteamet fick söka bland flertalet artiklar för att få kunskap om min skada (hur ska man ta det egentligen?).

behövde varken gipsa eller använda ortosen igen vilket var en stor lättnad, har dock fortfarande ont och tar regelbundet mina piller. det är svårt att säga hur länge jag blir borta eller hur rehaben ser ut eftersom ingen vet särskilt mycket om vadben som hoppar ur led. men förhoppningsvis är det bättre än ett brutet ben, vilket betyder att jag borde vara tillbaks på fotbollsplanen inom några månader (vilket iochförsig känns som en evighet).

men det är antagligen nu min envishet kommer vara som mest användbar!