det finns flera nackdelar med att sitta inne på ett kontor när extremsommaren slagit till i göteborg. för att nämna några så blir man exempelvis inte brun (så länge man inte har en bordssolarielampa (???) tillgänglig), man får en värmechock när man väl kliver utanför dörren (vilket kan leda till man svimmar alt. svettas ihjäl), man avundas alla arbetslösa (som för första gången kan njuta av varslet) och man hoppas i det längsta på regn (egoism). det var nackdelarna. men eftersom jag själv gör just detta, tillbringar dagarna på ett kontor - så måste jag ju framhäva vilka fördelar detta faktiskt kan ha! bland annat så slipper man raka benen, man blir betydligt mer allmänbildad och man (jag?) luktar inte kokosolja...

endera så är man brun, varm och arbetslös eller hårig, allmänbildad och luktar gott.
att väga nackdelar mot fördelar kan bli en jämn historia denna gång!

som en avstickare tänkte jag berätta om dagens lunchbowling där den manliga stoltheten slog till för en av mina motståndare. jag och mina två manliga kollegor tävlade i en serie bowling, när det återstod 3 kast kunde jag (trots mitt handikapp) stoltsera med att vara i ledningen. dum som jag var kläckte jag kommentaren: "det skulle va riktigt kul och komma tillbaks till kontoret och berätta att jag vann över er killar". detta citat fick sebastian sundberg att bli en aning svettig i kalsongerna, därpå han avslutade tävlingen med tre raka strike och en överlägsen vinst! det är något speciellt som händer när en man är påväg att förlora mot en kvinna!

bloggen framkallar en mängd känslor inom mig. ibland längtar jag efter att uppdatera, då oftast när jag gjort bort mig eller något oväntat hänt under dagen. ibland skriver jag bara för att, och inser i efterhand hur meningslöst det var. och ibland hatar jag bloggen. när fantasin är helt död och när inget speciellt händer under dagen. dessa känslor ger mig ett dilemma. jag vill inte skriva när jag skriver menlöst, jag vill inte framkalla roliga händelser bara för att, men lika fan så vill jag skriva varje dag.

oavsett vad jag skriver så finns det ju ett gäng trofasta läsare här trots allt, så egentligen kanske ni skiter fullständigt i vad som står, bara de står något. vardagen är ju det man lever och ibland är den förbannat enformig!

höjden av trötthet är när man kliver upp och inte orkar göra kaffe. jag upplevde detta imorse. trots den dåliga starten blev dagen riktigt bra! ett göteborskt ordvitsmaraton med tema döden var dagens topp! jag skratta ihjäl mig...
på träningen gick jag från att ha joggat 2 varv runt fotbollsplanen (i fredags) till att jogga 1,2 km idag! aldrig mått så bra av att springa... att mina muskler (vilka muskler?) gav upp i slutet är en annan historia!

idag den 25/4 2009 börjar den årliga solhetsen bland sveriges befolkning.
och även här i västra frölunda slog den till. mycket vill ha mer heter det, så sant, så sant! efter 4,5 timmar i balkongsolen luktar jag kokosolja och har antagit en brunare hudfärg med vissa mörkröda inslag. precis som det ska vara! självklart (och som vanligt) har jag bara låtit framsidan av kroppen möta solen, baksidan tas ju liksom senare... tänker man alltid... tills den dag man inser att ens kropp är mångkulturell. dvs baksidan vitryss och framsidan afrikan. det är förövrigt en ganska jobbig upptäckt och i stunden lovar man sig själv att "nästa år ska jag minsann sola baksidan lika mycket som framsidan". sure...

tycker det var alldeles för länge sen jag klagade om mitt knä här på bloggen. men det är ju faktiskt så att bitterheten har blivit hopp och förväntan. förra fredan tog jag mina första löpsteg, vilket kort sagt var bambi på hal is. idag försökte jag igen, och det kändes så nära normalt man kan komma just nu! dock fick jag krampkänning i vaderna efter två varv runt planen, man vad fan gör det! jag springer ju!

och imorrn ska jag inviga sommaren med sololja och bikini på balkongen!

dagen blev spännande trots mycket kaffespill imorse. jag har nämligen agerat journalist idag, för första gången. jag kände mig en aning malplacerad med tanke på att jag van vid den ombytta rollen. som offer alltså. jag har alltid haft en stor respekt för jorunalister just vid intervjuer. de har sitt block och sin penna och under intervjuerna jag själv vart delaktig i så skrivs det egentligen ingenting på blocket. det som finns där är snarare raka streck med små upphöjningar här och där. huuuur, jag undrar huuur ska de sedan veta vad som står? endera bör man som journalist ha ett extremt bra minne eller så bara vet man vad som står. vilket jag inte riktigt tror på. iallafall, idag fick jag erfara hur svårt det egentligen är, att hinna med och anteckna alltså. jag hade nog ca 1 minuts anteckningstid mellan min frågor. och anteckningarna sen, ja de stod överallt och hursomhelst. det såg definitivt inte läsbart ut. när intervjun var klar hade jag bråttom tillbaks till kontoret, jag ville ha kvar svaren i huvudet så jag hann anteckna dem (vilket innebar en rask promenad, eftersom jag glömmer fortare är jag går). jag skulle sammanfatta dagens nya erfarenhet med att det var kul och annorlunda. nu ska jag bara skriva rätt och skriva bra.

dagens andra spännande händelse var mitt besök på lidl. jag tänkte billigt = bra! men icke. ibland är dyrt = bättre. för von lidl innehöll endast överdesignade (dåligt designade) förpackningar med namn på främmande språk. jag går till ica i fortsättningen. men den som aldrig prövar vet ju aldrig hellre. jag är helt enkelt en erfarenhet rikare (eller två idag).

fördelen med att ha en svart, hårig vardagsrumsmatta är att det inte märks om man råkar spilla lite (mycket) kaffe tidigt en torsdagsmorgon.

uppdatering 3 minuter senare
nackdelen med att ha ljusa jeans när man spiller kaffe är att kaffet syns och man tvingas byta jeans.

TACK för alla grattishälsningar!
ingen nämnd, ingen glömd.

- jag har slutat räkna antal nysningar.
- jag har svårt att se för mina ögon är niagarafallet.
- jag kan inte andas med näsan (därav min konstant vidöppna mun).
- jag vill ligga ner 24 timmar om dygnet.
- jag fryser. och svettas. och fryser. och svettas.
- jag kissar nästan lika mycket som vid en urinvägsinfektion.

jag känner mig nästan lika sjuk som män gör vid förkylning (dvs dödssjuk).

sjuk och jävlig tänkte jag roa mig själv och er med följande utmaning. frågorna under ska besvaras av låttitlar från en och samma artist/grupp. mitt artistval är tracy chapman.

är du kvinna eller man?: woman's work
beskriv dig själv: born to fight
vad tycker du om dig själv?: open arms
beskriv var du bor för tillfället: house of the rising sun
om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: 3000 miles
favoritfärdmedel: fast car
din bästa vän är: never yours
din favoritfärg är: a theory
hur är vädret?: spring
favorittid på dagen: this time
om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: bang, bang, bang
vad är livet för dig?: a hundred years
det bästa rådet du kan ge?: tell it like it is
om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: change
favoritmat: cold feet
dagens tanke: nothing yet
hur skulle du vilja dö?: for my lover
din själs nuvarande tillstånd: be careful of my heart
fel du kan leva med: broken
ditt motto: i did it all


låtlista: http://artists.letssingit.com/tracy-chapman-9x837/lyrics

dagens fråga är ju: vem är den manligaste mannen av alla män? det ideala känns ju som en relativt hårig man/gubbe med lite ovårdad skäggstubb, prill under läppen, valkar i händerna, arbetarskjorta och tubsockor. denna personifiering som jag precis gjorde känns spontant lite för mycket som värmland goes bondgård goes grottmänniskan. egentligen är nog idealet av den riktigt manliga mannen olika på varje ort. i stockholm handlar det nog snarare om något med cash, fräsch fru, villa i danderyd och dyr bil. och i norrland kanske man är en riktig man om man äger mest renar (fördom?). i göteborg tror jag snarare att man är riktigt "kärig" om man drar bäst ordvitsar och gillar (lever för) fotboll. jag måste ju i vilket fall erkänna att hela diskussionen är ganska intressant och efter dagens praktik vill jag avsluta detta inlägg med att konstatera att bröderna dobermann är de enda som på riktigt personifierar vem som är en "rekti kär". hör bara här:

Jä klyver 20 meter ve på e litta stönn (jag klyver 20 meter ved på en liten stund)
Å ä bre övver ryggen som e vattentönn (och jag är bred över ryggen som en vattentunna)

Jä eter klaaken kaak å drecker råa ägg (jag äter rutten kaka och dricker råa ägg)
Å tar te röjsåga när ja ska ans tur skägg (och jag tar hjälp av röjsågen när jag ska ansa skägget)

Å ja kan stykk en helen älj mä en kniv som ä slö (och jag kan stycka en hel älg med en slö kniv)
Å ja kan hogg mäj i foten utta å blö (och jag kan hugga mig i foten utan att blöda)

Se så säj dä te mäj, taal om för mej (så säg det till mig, tala om för mig)
Hakken ä en rektti kär (vem är en riktig man)

det är ju ingen snack om saken. killen som ansar skägget med röjsågen är tamejfan en rekti kär.

att bara vara hemma och sitta i soffan (som jag förut gjorde konstant i 1 mån) känns nuförtiden som ett himmelskt ögonblick. 06.45-20.00 kommer mina vardagar framöver vara fullspäckade med praktik och träning/rehab. jag kommer helt enkelt fortsätta uppskatta sofftiden. vilket är bra! jag borde egentligen hoppa högt över att ha ett "normalt" liv med arbete/praktik under dagarna och träningar på kvällarna. jag gillar det, det är inte det som är problemet. problemet är att jag inte vant mig än. mitt huvud är mosigt av trötthet och mina vader har svullnat upp (biverkning?) till stockar. något annat som lurar längst bak i huvudet är att jag missar solen ganska rejält. min balkong har ett drömläge, dvs sol hela dagen. det jobbiga för tillfället är dock att solen preeeeciiiis försvinner lagom tills jag kommer hem på eftermiddagen. jag har ett så kallat lyxproblem.

dag ett på praktiken är nu avklarad. och den innehöll de vanliga symptomen vid "första-dagen-på-ett-nytt-ställe". och med det menar jag att jag var nervös, skitnödig, klumpig, konstig och hade extrem prestationsångest. nu när dagen är slut så kan jag sammanfatta den med ett enda ord p-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t. men det är bara att inse faktum, detta är inte skolan, detta är verkligheten. 26 veckor och 6 dagar kvar.

ella förgyller dagarna med sina citat. här är två exempel.

"om jag hade en påfågel skulle den heta duva"

"mina favoritdjur är orm, katt, fiskmås och zebra"

inatt när jag kom hem tyckte jag tydligen det var en bra idé att klä av mig så fort som möjligt, mina jeans låg nämligen i trappan. och detta är som ni kanske förstår inget jag minns. jag upptäckte även att min vänstra hand var svullen och röd. minnet från det är en hand inlindad i papper. i efterhand och med hjälp av en vän med bättre minne (eller mindre alkoholhalt i blodet) så fick jag veta att handskadan uppstod då jag ramlade och blev tampad av en klacksko. det lät smärtsamt, men som tur är minns jag ju inte det. några fler missöden verkar inte ha skett. jag har dock upptäckt en bula i pannan. ingen vet hur den kom dit. sammanfattningsvis var det helt enkelt en hård natt på björnidet.

imorgon lämnar jag påsken och torsby och beger mig till storstan igen. där väntar praktikstart. det ger mig ångest och ont i magen.

idag har jag, mamma och ella gått påskkärringar på torsby. och vi kan säga att vi intog våra roller väl! eller vad säger ni?

framförhållning är inte min starka sida och logiskt nog var det fullbokat gbg-tby imorgon. det är ju faktiskt skärtorsdag. och det var ju kanske en aning naivt av mig att tro att jag är den enda som åker hemåt en sån dag. så istället packade jag väskan och åkte redan idag. spontan var ordet.

nu sitter jag på tåget och försöker på alla sätt fördriva tiden. mina vanliga besvär uppenbarar sig: jag är kissnödig, men går inte på toa. jag har ledsnat på korsord, jag har läst tågtidningen grundligt och jag snusar alldeles för mycket. att min rastlöshet redan infunnit sig känns en smula oroande då jag har 40 min väntetid framför mig i kil. jag hatar kil. tågstationen har något deprimerande över sig. man vet liksom att när man kommer till kil, då ska man bara sitta och vänta. länge.

jag kan ju, inte för er skull, utan mest för att roa mig själv, berätta om när jag häromdagen utan att vara medveten om det nästan snodde en red bull från preem. vill innan jag berättar exakt vad som hände påpeka att min trötthetsnivå låg högt över det normala och jag tänkte nog inte riktigt klart. eller snarare jag tänkte inte riktigt klart! så här var det iallafall: jag skulle snabbt in på preem och handla en red bull och snus. tog red bullen, ställde mig i kön och kom på att jag glömt pengarna i bilen. med red bullen i handen stegade jag ovetande om mitt tjuvaktiga beteende ut från macken. det var först när hela butiken började tjuta som jag insåg mitt misstag. paniken slog till och jag vände snabbt tillbaks in, lämnade red bullen på ett bord och skyndade ut igen. för att vara den ärliga medborgare som jag faktiskt är så återvände jag in, denna gång med pengarna, kanske mest för att förtydliga för publiken (de andra kunderna) att jag inte är en tjuv. om vi säger såhär. jag låtsades som inget hänt, publiken låtsades som inget hänt och kassören låtsades som inget hänt. och tur var väl det.

samma eftermiddag lyckades jag även med att förväxla en bokhandel med 7eleven.

det har varit minst sagt stressigt och pressigt (undra om jag just kom på ett nytt ord?) den sista veckan. inte nog med att jag har flyttat och insett att jag äger en jävla massa saker utan jag har också förberett för min redovisning av examensarbetet.

om vi börjar med flytten... så startade den i fredags då jag fick nycklarna till lägenheten. som säkert flera med mig upptäckt så strular ofta det ena och det andra när man flyttar. min första upptäckt var att nyckeln till dörren är ett big no-no. låset är segt, och jag pratar inte vicka-lite-extra-seg utan snarare tryck-in-dörren-hårt-som-fan-och-ta-i-tills-du-nästan-ger-upp-för-att-vrida-om-nyckeln-seg. när väl detta konstaterats så var det bara att börja bära och bära.. och bära.

tidigt på lördag var det bara att glömma bort smärtan i vaderna och ångesten över var som komma skulle. pappa var nämligen här med mina möbler som fått bo i torsby under drygt ett år. de liksom bara väntade där tills nästa flytt skulle ske. kartonger byttes mot säng, soffa, byrå och bänk. och det var inte lätt och det var inte kul. men sjukt skönt efteråt (ungefär som ett fyspass i salfjället). soffan förövrigt, den köpte jag lite spontant från en annons på blocket. jag betalade överkomliga 1000 kr för den... och då kanske ni tänker er en 4 år gammal rödgrön sammetssoffa med matfläckar. icke. denna soffa är faktiskt ovanligt fräsch. och jag vill gärna överdriva just för att förtydliga att jag gjorde en riktigt bra affär.

jag har förövrigt som en parantes insett att jag börjat göra för många spontana inköp den senaste tiden. först mobilen och abonnemanget, sen soffan och igår köpte jag även en tv, som visserligen var ganska spontant med långt ifrån enkelt. för att göra historien kort så började helvetet när jag väl skulle till att betala och insåg att jag glömt ID-kortet hemma (eller okej, passet, men de vill jag helst inte erkänna). så det var bara att dra hem och hämta det, åka tillbaks och inse att datumet har gått ut på det, vilket innebar att jag inte heller denna gång kunde köpa min tv. åkte till bankomat, tog ut pengar, åkte tillbaks, och köpte den jäkla tven. tror faktiskt att kassörskan led med mig, på riktigt.

söndag var en seg dag, en riktigt seg dag. jag borde egentligen ansträngt mig med min förberedelse inför redovisningen, men den grejen liksom la sig längst bak i huvudet och glömdes bort (s.k förtränga). dock flyttade sig tanken framåt fruktansvärt fort igår. det var liksom stressen eller snarare paniken som slog till när jag insåg att redovisningen var en dag bort. min studieteknik uppenbarade sig återigen alltför tydligt för mig. tekniken kallas “förträng att du har en redovisning och plugga in den i panik natten innan”. men som så många gånger förr (otroligt nog) så fixade jag det med äran i behåll. nu är jag klar med skolan. eller inte på riktigt, men det enda som nu återstår är 27 veckors praktik. wohoo.

och nu har jag internet och bloggandet är i full gång igen.

idag fick jag nycklarna! till nya lägenheten alltså. den är tom och ekar. och det fanns en insekt i en banankartong. dagen har hittills bestått av nerpackning och uppackning. fann saker jag inte visste fanns eller som jag glömt bort totalt, och fann saker jag undrar varför jag inte slängt!?? vad som återstår nu är ytterligare kartonger, kläder och så sängen. som förövrigt kommer bli ett pussel att få upp för alla 6 trappor. och imorgon kommer pappa!

mina ögon är faktiskt helt friska.

nu när kissningen äntligen så sakteliga börjat avta då dyker nästa katastrof upp. imorse kunde jag knappt öppna mina ögon, de var nämligen ihopklibbade! och fråga mig inte av vad de var ihopklibbade av - det var i vilket fall inte fräscht. så det var bara att besöka sjukan igen och få en ny dom, denna gång ögoninflammation. för mig, som är i stort sett blind utan linser är detta en smärre katastrof. hela mitt vardagsliv liksom raserar. jag ser allt som en stor färgblandad massa, jag går in i saker och jag sätter mig bredvid toaletten när jag behöver dit (som ni alla vet är ganska ofta).

snart ber jag fan till gud, även fast jag inte tror på han/henne/den/det!