tycker det var alldeles för länge sen jag klagade om mitt knä här på bloggen. men det är ju faktiskt så att bitterheten har blivit hopp och förväntan. förra fredan tog jag mina första löpsteg, vilket kort sagt var bambi på hal is. idag försökte jag igen, och det kändes så nära normalt man kan komma just nu! dock fick jag krampkänning i vaderna efter två varv runt planen, man vad fan gör det! jag springer ju!

och imorrn ska jag inviga sommaren med sololja och bikini på balkongen!