jag har besökt mölndals sjukhus och östra sjukhuset. sahlgrenska har jag bara åkt förbi med spårvagnen, blickat lite mot det och undrat hur det set ut där inne. det är ju så stort.
i tisdags förra veckan fick jag svaret, eller jag fick åtminstone besöka akuten.
jag tar det från början.
mamma var på besök för att hon på onsdagen skulle vidare till borås högskola. vi gick och la oss ungefär vid 23. jag sov oroligt, drömde om någon som hade ont. hörde skrik, vände och vred mig.
helt plötsligt vaknar jag och hör någon som skriker från toaletten. inser att det är mamma.
vad jag finner där inne är ett paket, ett paket av smärta. en mamma i sitt värsta slag. ringer sjukvårdupplysningen, försöker väcka anna (mission impossible).
jag: anna, vi måste åka till akuten.
anna: va?
jag: nuu! vi ska åka med mamma till akuten.
anna: jag ska upp om några timmar. ta ambulansen.
jag förbereder för en ambulansfärd men inser att hon faaan får vakna.
jag: nuuuuuu, åker vi.
det var i stort sett tomt på akuten när vi gjorde intåg. mamma kräktes, skrek och hade nåt så jävulskt ont. vi väntade, och väntade... och väntade. jag fick mer och mer panik över att inte kunna göra något och i receptionen jobbade en surfitta.
tillslut kom vi in och mamma fick hjälp. prover togs och hon lades in på ett rum. vid det här laget hade smärtan ungefär gångrats med hundra. jag har aldrig sett en människa ha så ont.
njurstensanfall. det var vad hon hade.
efter att ha sett detta vet jag iallafall en sak: jag vill aldrig ha njurstensanfall. aldrig.