det finns stunder då jag gråter som ett barn till tv-program som:
- extreme homemakeover. ni vet precis när folkmassorna skriker "mooooove thaaaaat buuuuuuus" och familjen får se sitt nya (alltför påkostade) hem för första gången. jag gråter just precis då. men efter 30 sekunder fastnar gråten i halsen, för då är jag mest less på familjernas överdrivna glädje och "thank you god" och allt vad det är. jag vet med nämligen säkerhet – det är inte gud som byggt huset.
- spårlöst försvunnen. det kan inte ha funnits ett mer tårframkallade program i svensk tv. det vore isåfall när "på liv och död" gick för en sådär tio år sedan. det går liksom inte att hejda tårkanalerna när barnen får möta sina riktiga föräldrar.
- svenska hjältar. då grät jag senast. särskilt till berättelsen om den gamla tanten som legat med bruten lårbenshals i tre dygn i sitt badrum. och ingen saknade henne. ingen.

sen kan jag gråta av fotboll.
- säsongen då vi åkte ur allsvenskan med mallbacken spelade vi en hemmamatch mot örebro. med tre minuter kvar var vi i ledningen med 2–1 och såg ut att gå mot en välbehövlig trepoängare. i 88:e minuten gjorde örebros målvakt (!) 2–2 på en hörna. då var tanken mest "aja, vi har ett poäng iallafall". på övertid gjorde örebro 3–2. då grät jag.
- jag grät inte så mycket 2008 när jag mitt vadben gick ut led. däremot grät jag floder året efter då ledbandet i knäet rök.
- men framförallt så grät jag när jag för första gången blev uttagen i landslaget. jag satt bara mot en vägg och grät. i säkert en timme. av glädje.

sen finns det saker som trötthet, smärta (läs: mensvärk), sorg. då gråter jag också. men det gör mest ont.