en lögn som jag fått sonat för resten av mitt liv kommer här.

när jag var fem år så bestämde jag mig för att ta med min ett år yngre bror på lite äventyr. äventyret innebar att klättra upp på garagetaket. något som, förståeligt nog, var förbjudet.
saken var ju den att bakom garaget var det som en kulle, så med andra ord skulle en femåring med lite vilja lätt kunna ta den vägen upp på taket. det hade jag självklart upptäckt. men jag gjorde sällan mina bus själv, utan anton fick med (eller mot) sin vilja följa med.
sagt och gjort, jag började med att lyfta upp lillebror, sedan var den min tur. och det misslyckades...
... jag fastnade på något vis med benet i plåthörnet och rev upp ett centimeterstort hack i låret. självklart fick jag panik och ville bara springa in till mamma. i samma ögonblick insåg jag ju att jag hade gjort något förbjudet och inte kunde avslöja detta.
när jag gråtandes kom in till mamma undrade hon vad jag hade gjort. mitt svar var: "jag minns inte". (tänk att jag redan skyllde på mitt dåliga närminne).
att man som barn, vid ett fall (som mamma nog trodde att det var), inte minns något kan ju tyda på bland annat hjärnskakning. jag minns inte riktigt hur jag tog mig ur detta, men jag behövde i vilket fall aldrig avslöja mitt och antons bus.
jag kommer aldrig glömma detta, kanske mest för att det på mitt högra lår finns ett fint cm-stort ärr...