i spårvagn nummer 7 mot tynnered hände idag en rad saker som jag nu tänker redogöra för er.

punkt ett kallar jag för "chockartad klimakteriesvettning".
denna svettattack började redan någonstanns vid centralen, då jag minuterna innan klivit ut från kontoret efter 6 timmar i luftkonditionering. jag hade njutit om det inte var så att jag var klädd för ett äkta göteborskt regnväder. med skinnjackan under armen och fotbollsbagen på axeln fick jag därför en smärre chock då den 25-gradiga solen stekte utanför dörren. svettdropparna börja sakta bildas och smyga sig nedför ryggraden, fötterna bildade små pölar i skorna och luggen klibbade i pannan. min irritationsnivå låg på 8 av 10. nivån nådde sin kulmen då jag steg på spårvagn 7. temperaturen där inne gjorde att jag så smått började längta in i en bastu!

punkt två eller "finsk 80-talsklädd tant är vilse i göteborg".
vid brunnsparken kliver plötsligt påskkärringens 80-talsvariant på vagnen. med gröna, fotriktiga tretorn stövlar, röda sockor, långkjol i cerise och röd fleecejacka (frusen?) stegade hon bestämt fram mot chauffören medans hon skrek som om det brann "går den här vagnen till högsbo", "hallå", "högsboooooo" (med finsk brytning - icke att förglömma). hon slog sig sedan ner till höger om mig och hennes förtvivlan visste inga gränser - hon var mycket vilse - och mycket orolig. men det visade sig finnas en och annan medmänniska på vagnen som tillrättavisade henne och med klartext förklarade hur och var hon skulle av. skönt tänkte jag, som i min svettpöl bara önskade lugn och ro. men den finska tanten gav sig liksom inte. hennes gälla röst ekade genom spårvagnen under hela resan, trots att hon raggat upp en 15-årig emotjej som lovade att följa henne till huset.

punkt tre "när jag såg döden i blåögat".
två hållplatser innan jag brukar byta från vagn till buss kallas sahlgrenska, av den enkla anledningen att sahlgrenska sjukhuset ligger just där. man blir ju sällan förvånad om 50% av människorna som kliver på och av där på något sätt är sjuka, men denna gång fångade en gammal gubbe min blick. han darrade som ett asplöv, han hade en vit slang från näsan - han såg helt enkelt ut att vara närmare döden än någon annan på vagnen. bredvid honom gick, vad jag förmodar, hans fru. jag såg ganska snart att fruns sikte var inställt på min plats (som också råkade vara just handikapplatsen), självklart beslutade jag mig för att stå så att stackarn fick sitta istället. när jag reste mig upp och skulle passera honom så tog hans plötsligt ett krampaktigt tag i min arm. sen tittade han på mig från 1 dm avstånd med sina vattniga gråblå ögon. hans öppande läpparna som han ville säga något, men stängde dem igen för att samla saliv. "jag har blivit dödsdömd" säger han då. jag blev så chockad av vad han sa och vad han sa till just mig så ur min egen mun kom inte ett pip. "jo, det är sant" sa han sen, och tog ett stadigare tag om min arm. resterande del av resan slutade jag svettas och stod still och tänkte på min egna reaktion. inget sa jag, inget! men vad säger man? "jag beklagar", "ojdå", "ha ett bra liv det sista", "sköt om dig", "jahaaaa", "stackars dig".. inget känns liksom bra. min tystnad kanske i efterhand var det bästa?