allt handlar egentligen om att våga. idag vågade jag gå ett steg med endast en krycka, sen ett steg utan kryckor. om jag gick framåt med 500% förra rehabpasset, så ska jag väl klara det igen! och igen!

en av de värsta känslorna som finns är när man har något man måste göra, som man inte gör. man tittar på det, pillar lite och lägger ner. det är ett typiskt maja-syndrom! exempel 1 är mitt examensarbete. känns som jag gör ungefär 1/1000 varje dag, och med tanke på det så kommer arbetet knappast vara klart om en vecka. visserligen har det syndromet speglat hela min studietid sen årskurs 1 (dvs. jag gör allt sista kvällen) och visserligen har den tekniken faktiskt funkat överraskande bra. men i ärlighetens namn är det ingen speciellt bra eller effektiv teknik (den framkallar mestadels bara stress och ångest). men jag har iallafall konstaterat två saker: jag behöver känna lite ångest för att ens sätta igång och jag jobbar som bäst under press. exempel 2 är för tillfället flytten. jag flyttar in i min nya lägenhet om 16 dagar och än så länge har jag inte packat ner så mycket som en strumpa. har två förklaringar på det utöver maja-syndromet: 1. jag hoppar på kryckor och 2. det går knappt att komma in på vinden.

min ångestnivå ligger på ungefär 3 av 10. fråga mig igen om 5-6 dagar. den bör då vara uppe på 10+.

ps. senaste nytt ang. knäet. fick svar på MR idag: inre ledbandet är skadat, men inte helt av. dessutom har jag en liten spricka i minisken, men det behöver inte opereras. dagens bästa är att mitt korsband är helt! så nu vet jag iallafall exakt vad som hänt och vet ungefär hur lång rehab jag har framför mig. mitt mål: fotboll efter sommaruppehållet!