det spelar ingen roll hur positiv jag försöker känna mig eller försöker vara, det är bara att inse faktum - det som har hänt är och känns förjävligt! först nu börjar jag förstå att det faktiskt är verkligt... chocken har liksom lagt sig.

jag pendlar mellan sinnestämningar...
... jag blir arg på kryckorna, på oturen, på benet, på att inte kunna sätta på mig min egna strumpa, på att allt känns hopplöst.
jag blir ledsen, ledsen för jag inte kommer spela fotboll på länge, över att jag ska behöva gå igenom det här igen, över att vara så handikappad och inte kunna göra saker jag vill göra. men det som känns mest jobbigt av allt är faktiskt att jag såg fram emot den här säsongen så jävla mycket, särskilt eftersom förra året blev så förstört av vadbensskadan. jag var så revanschsugen, så peppad och kände mig på G. det är det som är mest jobbigt. att inte få vara med i år heller, att få sitta på sidan och se alla andra spela fotboll. det gör mig egentligen inte särskilt arg eller ledsen, det gör mest bara så fruktansvärt ont i mig.