jag har alltid haft en förkärlek för tanter. de är så söta och jag vill alltid hjälpa dom. en enorm ömhet liksom strömmar genom mig. idag såg jag en tant på bussen som jag faktiskt helst ville ta med mig hem. hon var egentligen inte ens söt, mest bara hjälplös. och väldigt, väldigt gammal. hela den späda kroppen skakade som ett asplöv i en göteborgsvind och av allt att dömma var hon brutalt vilsen. istället för att trycka på stoppknappen i bussen så väste hon med sin ljusa röst "näääästa". det var inte bara synd om henne för att chauffören inte hörde hennes väsande. det var också synd eftersom hon inte hade koll på när och vid vilken hållplats hon skulle av, utan hon garderade sig väste inför varje. när hon väl bestämde sig för att hoppa av bussen, så liksom sniglade hon sig ut mot dörren och tog stöd av diverse saker för att inte falla ihop. i den stunden ville jag ta tanten i mina armar och bära ut henne. men ut kom hon och det var då mitt hjärta brast. hon stod bara där, som att hon inte hade den blekaste aning om vart hon befann sig. blicken i hennes gråblå ögon stirrade hjälplöst till höger, till vänster och uppåt, mot himlen. hennes hand höll ett krampaktigt tag i busskurens högra stolpe. den bilden har etsat sig fast på min näthinna. kom hon därifrån? blev hon överkörd? ramlade hon ihop?

ålderdomen är inte bara livets gång. den är tragisk och hemsk ibland.