jag vaknade av att klockan ringde, öppnade mina klarblå, kaffesumptrötta ögon och önskade som så många gånger förut att det vore söndag. men måndagen skrattade mig rakt i ansiktet, hånfullt, och tvingade mig att sätta ner fötterna på det kalla, rostbruna trägolvet. vinglig av trötthet och blind utan linser fumlade jag efter den så välbekanta kaffekannan i det så välbekanta köket och fyllde den med pulver från himmelriket. påväg till vardagsrummet kom plötsligt ångesten till mig som en råkall göteborgsvind, eller möjligen en knock-out i en boxningsring. jag viftade snabbt bort den med min högerhand och tog istället en nikotinförstärkare. men ångesten gjorde sig ständigt påmind. jag såg framför mig hur dagens redovisning kommer göra mig diarréskitnödig.

vafan sitter jag och skriver är min första tanke. den tanken håller sig kvar en längre stund, och jag låter den finnas. klockan är 07.41. det förlåter fan allt. tur!