bloggen som arbete. det låter som något för mig tänker jag spontant. men vid vidare eftertanke inte. min uppdatering brukar vanligtvis ligga på ca 4 inlägg i månaden, och innehållet i dessa är inte alltid läsvärt. där faller jag. för två av de viktigaste egenskaperna för att lyckas med sin blogg bör vara frekvent uppdatering och intressant läsning. trots det. idag satt jag på kils tågstation, fördrivde tiden och dagdrömde mig in i ett liv med yrke: bloggare.

det började med att en mycket inflytelserik person surfade in på min blogg (av misstag of course) och föll för min korrekta grammatik och min härliga ironi (önsketänkande). nej så var inte fallet, utan personen i fråga tänkte mest bara: ahh, grym blogg! ringde sin ännu mer inflytelserika chef och tipsade om detta. han (jag hade hellre velat att dagdrömmen gjorde chefen till hon, men inte ens det!) i sin tur blev helt till sig av upptäckandet och några dagar senare ringde min mobil sin sedvanliga pirayamelodi. helt ovetande om att mitt livsöde skulle avgöras svarade jag, något konfunderad med tanke på riktnumret. han presenterade sig högtravande och berättade att han mfl (jättemånga, jätteinflytelserika personer) älskade min blogg. “min blogg, tänkte jag, när skrev jag senast? förra månaden?”. efter lite fjäsk och fler fina ord gav han mig svart på vitt. “du får 4000/mån för att skriva ett inlägg per dag”. “höhö” var mitt svar. “jävla lyxlir” tänkte jag vid vidare eftertanke och accepterade mitt livsöde. två veckor senare hade min besöksstatistik ökat från trogna 20 till ca 6000. va fan var det som var så förbannat intressant. jag skriver för fan illa och om oväsentliga saker. well, min mycket inflytelserika chef ringde än en gång och tyckte at det var dax att gå vidare. ett 30-tal företag stod på kö för att få finnas på min blogg i utbyte mot fet sponsring. “vad vill dom göra där?” undrade jag mycket road. “bara finnas. du kan öka månadslönen till 20 000 nu”. “men då får du hoppa av skolan, fixa till dig lite och läsa grammatik”. hårda krav, hård bransch. “ännu mer förbannat jävla lyxlir” tänkte jag och sa ja.

ungefär där var det dax att gå ut till tåget. tror inte bloggare är mitt framtida yrke. tror heller inte att det är ett jävla lyxlir. bara massa ångest över vad man ska skriva. och gällande min dagdröm, så är det nog inte riktigt så det går till...