ska jag vara ärlig så är jag i chocktillstånd än. jag kan helt enkelt inte fatta att jag sitter här i år igen med benet i ortos. jag fattar inte att jag ska behöva gå igenom det här igen. det finns inte i min hjärna. och så blir jag så förbannad över hur enkla saker plötsligt är så svåra, det är som jag har förträngt det sen förra året och plötsligt blir plågsamt påmind. jag gråter över att benet gör ont, över att det känns fel, över att jag inte får spela fotboll på väldigt länge, över hur orättvist det känns, över massa. fast allt det där spelar ju egentligen ingen roll. det finns ju bara en sak. jag ska tillbaks. IGEN.

mina käraste ägodelar.



föresten, tack alla för era tankar och sms och samtal. det värmer.