det finns tillfällen då man lider med andra människor mer än vanligt. igår var en sådan. ute i härlanda, under en ensam parkbänk låg en övergiven grå peruk. jag lider med tanten (eller gubben - vad vet jag?), som blev av med sitt hår i en göteborgsvind. jag lider eftersom hon antagligen inte vågar gå tillbaks för att hämta den. jag vill på något sätt likna det med att skratta så löständerna ramlar ut. ur en tants perspektiv - antagligen det pinsammaste som kan hända. man vill väl varken vara hårlös eller tandlös?