kramdjur? mysdjur? gosedjur? mjuka-och-lena-låtsasdjur-som-man-har-i-sängen? kalla dom vad du vill! saken är den iallafall den att jag nämligen tror att jag har en liten (stor?) passion för dessa djur. kommer mycket väl ihåg en gång när jag och mamma (några år sen) va inne på åhlens och jag inte kunde undvika att längtande titta och klämma på alla söta, mjuka djur i hyllorna. mamma sa något i stil med att "mysdjur måste ha fattats i din barndom".

senast idag kände jag igen mig i beteendet då jag på IKEA fick en pirrande känsla i magen - inte när jag gick igenom avdelningarna med soffor, doftljus och tavelramar utan när jag passerade mysdjursavdelningen. jag köpte ingen, för egentligen - vad ska jag med den till?

jag har analyserat beteendet och mammas slutsats men när jag tänker efter tror jag min passion fanns även som liten. jag kommer mycket väl ihåg hur jag pedantiskt satte alla mina djur i en lång rad på sängen varje morgon. och jag kommer särskilt ihåg att jag hade sju minipandor som alla hette pandan. och då särskilt panda nr ehhh...4 (kanske?), som var den fulaste. han var äldst och hade tappat nosen...

vad vill jag säga med det här egentligen?
typ att jag innerst inne önskar mig en bomullsfylld, mjuk och grön giraff i julklapp?

höstförkylning - det känns som århundradets folksjukdom. just nu i dessa tider ligger var och varannan hemma med frossa och en vattenkall strumpa på pannan (om inte. så är det ett tips från coachen) eller så snörvlar och hostar man ogenerat på allmän plats. den som mot all förmodan inte är smittad pratar högt och gärna om sitt fantastiska immunförsvar, tills personen i fråga själv ligger under täcket med nässpray i ena handen och papper i den andra. det är bara att konstatera att om man  nån gång är sjuk så är det nu, och för tillfället känns det som jag är påväg att trilla dit. typiskt.