jag har aldrig varit någon löptalang, det konstaterade jag (säkert flera med mig) för en evighet sen. och ju mer jag tänker på det ju mer tydligt blir det. jag var t ex grym i längdskidåkning när jag var yngre och då distansen var 2 km, jag vann nog egentligen varenda tävling jag ställde upp i (överdriver antagligen). men när jag blev äldre och skulle åka 5 km hände plötsligt något. jag orkade inte! jag kom sist i istället och la ner skidorna. i friidrotten upptäckte jag ganska snabbt att 60 m var den löpsträcka som passade mig, eller snarare min tränare insåg fakta.

vad jag vill säga med det här vet jag egentligen inte, kanske att det infinner sig en liten ångest varje år vid den här tiden, då fotbollssäsongen slutar och löpträningen börjar. det är inte så att jag inte gör det, jag är ju vida känd för min envishet så på något sätt funkar det. men njuter jag? inte det minsta. jag hade en period för något år sen, då jag antagligen veckan innan gått in väldigt hårt i en dörr (måste vart så), för satan va jag sprang, varje dag nästan om jag inte minns fel. oavsett vad som hände just då i mitt inre så har den känslan iallafall inte återfunnit sig sedan dess.

just nu känns det som att jag vunnit vm varje gång dagens löppass är avklarat, vidare förklaring behövs inte.

och ps. snälla ge mig 1 dec så jag får jaga en boll igen, för endast då njuter jag av att springa.