idag när jag skulle åka till träningen var det ganska mycket folk på spårvagnen, jag försökte hitta en ledig plats och såg en gammal tant sitta ensam så jag frågade artigt (för jag är alltid artig) om platsen var ledig. tyckte att hon nickade så jag satte mig. och i samma ögonblick slog det mig att tanten bredvid nog inte alls va nån trevlig och försynt gammal varelse utan med tanke på det smala och bräckliga utseendet antagligen var en förbrukad alkolist på väg mot sina sista dagar i livet. hon vände sig mot mig "såå, du känner igen mig från någonstanns". jag tänkte: är hon vilsen eller bara full? "nää" svarade jag snabbt och börja skruva på mig lite i sätet. "men ja tyyycker de är så trevligt med människor som hälsar". jag fastställde diagnos: vilsen - och döv.

spelade dock med kanske mest för att jag insåg att hon inte alls var en alkis utan en helt vanlig och ovanligt smal tant och kanske för att jag på något konstigt sätt ofta känner en stor ömhet för just tanter. i alla fall, under de sju min som resan tog till marklandsgatan fick jag veta följande om elsy:

- spårvagnarna är alltid försenade när hon väl väljer att åka dom, och hon hatar att vänta!
- hon har varit taxichaufför i 20 år i göteborg och blivit både knivhotad och misshandlad, men hon älskade sitt jobb.
- brasilien har hon besökt tre gånger och det är ett resemål hon verkligen rekommenderar. "vill man ha en vän för livet ska man åka till brasilien"
- hon älskar brasiliansk musik och har köpt flera skivor av brasiliens svar på elvis prestley: roberto carlos. (trodde det var en skämt och tänkte kläcka en snygg kommentar, men elsys glittrande ögon fick mig att låta bli)
- hon håller just nu på att byta ut 14 av sina tänder, pga att hon vägrar skaffa löständer "det kommer då minsann inte på fråga". i följd av detta har hon gått ner åtta kilo och kommer inte kunna prata ordentligt på åtta månader (jag övertygade henne om att det var lätt värt för att slippa löständer).

hon frågade efter mitt namn så vi skulle kunna hälsa om vi "stötte ihop" någon mer gång. fick även en kram innan vi skiljdes åt.

och jag kan utan större betänketid fastställa att jag aldrig fått veta så mycket om en människas liv på sju minuter.